Om

Upplever oftast att det har en upplivande/positiv effekt på min tillvaro att skämta om mina tillkortakommanden. Samt göra en runda narr av mig själv. Samt att ibland sätta ihop ord till texter som bildar en melodi. Eller helt enkelt och naket sätta ord på mina tankar och upplevelser.

  Hur/vad det blir beror alldeles på dagsformen. Min, alltså. Eftersom det är - min blogg. . .

Presentation
Kontaktformulär

I rimlighetens namn!

Men hur svårt ska det vara. Eller vadå svårt, är det inte bara helt naturligt, det som till och med är mätbart i hjärnan att det har en alltigenom gynnsam effekt även för utövaren. Varför vaknar inte alla människor bara med den inställningen att det för alla och envar är av godo då det till och med stimulerar belöningscentrat hos utövaren. Till och med. På riktigt. På papper.

 Då, när detta inte är fallet, när jag personligen direkt drabbas av motsatsen, ligger jag vaken om natten och undrar vad jag gjort för fel. För då medmänniskor på livets stig utövar motsatsen, undrar jag alltid vad jag borde gjort annorlunda. När jag inte kan hitta att jag borde gjort något annorlunda för jag var bara artig. Och vänlig. Och tillmötesgående. Och hjälpsam. Då vet jag inte vad jag skulle gjort annorlunda.

 Jo. Faktsikt. Vid 52 års ålder. Då vet jag plötsligt. Att om Du inte tänkte vara snäll tillbaka, om Du tänkte ta mig för given, då får Du faktiskt gå. Försvinna. Dunsta. Fortast möjligt. Faktiskt. För tänkte Du inte vara snäll tillbaka men utnyttja min snällhet så hamnar jag på minus. Vilket är helt ok i vissa lägen. Fast inte på någon slags regelbunden basis där jag alltid förväntas finnas för och hjälpa Dig men Du mycket sällan mig, och då endast med sådant som roar Dig och med en förväntan om tacksamhet från min sida, hjälpen från mig, var som av en händelse - bara något helt naturligt och något Du ansåg Dig ha rätt till.

 Nej, fel! Faktiskt. Ingen har per automatik rätt till min vänlighet, min hjälpsamhet, mitt okuvliga engagemang, förutom barnen och djuren. Punkt, faktiskt. Ingen vuxen människa har rätt att kräva något av mig, förutom på betald arbetstid.

 Det är inte svårt att vara snäll. Det kostar inget att vara snäll, det stimulerar dessutom belöningscentrat i hjärnan att utöva vänliga och osjälviska handlingar. Det är helt utan biverkningar att vara snäll. Förutom innan 52 års ålder när vi tyvärr kan bli utnyttjade, förstås. För snällhet utnyttjas. Jättetyvärr. För att alla inte vaknar på morgonen alltigenom snälla och med en hög och fin moral och med en tanke och känsla och önskan om att bara göra goda etiska och moraliska handlingar under dagen. Tyvärr, jättetyvärr.


 Den absolut värsta sortens intesnällhet upplever jag personligen är manipulation. När/då jag plötsligt förväntas göra något som jag aldrig sa ja till för att förutsättningarna plötsligt ändrades och jag blev inte informerad om ändringarna men sa ja till ursprungsideén och fortsatt förväntas delta, men i något jag inte är bekväm med. Och med en axelryckning hos förväntaren om jag kommenterar, med kommentaren från förväntaren att typ ja, du har ju sagt ja. Eller när förväntaren säger att jag måste hört fel. Eller när/om förväntaren blir arg och tycker jag är en svikare om jag misstycker ändringarna, som jag aldrig fick veta något om. Eller där förväntaren till och med tycker att den kan ju då lika gärna ta livet av sig eftersom/då jag plötsligt har synpunkter på planen som ändrats utan att jag blivit informerad.

 Då brukar jag faktiskt fortsatt vara artig. Hörde mig själv uttrycka i mycket artig och lugn ton i en mycket manipulativ situation nyligen, typ: - "Nu känner jag att min puls ligger på ungefär 210 och min sponatana känsla är att be Dig fara och flyga, och vet Du, det gör jag faktiskt nu. Försvinn är Du snäll". Varpå min puls såklart tickade upp i 310 ungefär, fast jag överlevde.


 Snällhet och intesnällhet är stora teman i mitt liv, på gott och på ont. Fast mest gott. Jag har fantastiska och underbara medmänniskor som tassar bredvid mig på livets stig, älskade och mycket uppskattade. Dom andra, dom intesnälla, bidrar ju egentligaen bara till att jag uppskattar dom underbara ännu mer.


 Respekt är ett bra utgångsläge, även om/då jag blir hånad över det respektfulla förhållningssättet för vet Du, då kan jag sova gott om natten. Vilket är en förutsättning för att orka, både orka finnas och verka och leva tillsammans med dom underbara medmänniskorna på livets stig, men också orka bemöta intesnällhet. Som faktiskt lär mig det jag behöver lära mig. Som till exempel att vid 52 års ålder (om än artigt) be Dig gå, dunsta försvinna - om Du inte ämnar bemöta mig med samma respekt som jag bemöter Dig.


 Med respekt/

 Anna Lussmann

      

Nae, - vad vet vi?

Nae, såklart inte. För det visste jag ju inte/visste vi ju inte. Hur - det skulle bli. . .

 Hur det blir och hur det är meningen, tar jag lite som det kommer. Bygger stall för tredje gången på fem år och håller mig för skratt (precis) hela tiden, men - det var (nog) så här det var meningen. Tydligen. Fatalist - javisst.

 Bubblar och tär, bubblar och är. Orden. Orden som vill ut. Såklart kan dom få komma ut via mig, vem är väl jag att döma. Simmar i ett hav.

 Havet av ord, havet av känslor. Är tillräckligt gammal för att se beslut som något med substans i, kanske har jag rätt, kanske har jag fel. Oavsett, är det beslut av mig - i natten där och då - med dom förutsättningar jag har i stunden. . .

 Beslut som kanske ledde till att energi togs, men energi som även kom tillbaka i samma hastighet. Ska jag då verkligen döma eller ha synpunkter på mitt handlande. . . . 

 Ibland går livet på högvarv, på frekvens vi/jag finner alltför snabb för att hinna dra slutsatser; hinna begrunda och dra lärdom. Då, och kanske då - är handbromsen en god vän. . .

 

 Vackra erbjudanden, Vill jag? Och hur ska jag veta det, om/då jag inte kan veta exakt vad erbjudandet innebär. Vet erbjudaren det, - ens. . .


 Simmar i ett hav. I havet av tankar, känslor och varande. Jag är (även utan Descartes) och därför finns jag. Finns här och nu. I detta hav av beslut och erbjudanden - havet som blev mitt, havet som är - mitt liv. . .   


 Väl mött/Anna

Krusade örngottsnören. . .

 Orden fladdrar i min hjärna, som om dom hade betalt - fast det har dom inte. Dom fladdrar likt krusade Örngottsnören på farmors tid. Fast Farmor finns inte längre här.

  Orden kommer och går, liksom beslut. Beslut är inte alltid rationella, beslut stammar ifrån här och nu, här och nu stannar inte för evigt.

  Dom älskade hovarna kommer i strid ström och jag älskar dom. Älskar hovar och älskar att hovarna kommer till mig, deras ägare är såklart förutsättningen och så många av dom har så vackra själar.

 Vad gjorde jag innan hovarna, vad var livet innan hovarna, fanns där ens ett liv innan hovarna.


 På den egna bloggen i det egna namnet, skriver namnet och ägaren till bloggen, vad namnet (och ägaren) vill. Jag önskar belysa en faktor som i min värld går och figurerar under namnet; "Skitststövel till Chef". Vänligen, gå absolut aldrig på den även om "Chef" är stavad med stort "C".

 Naturligtvis och per automatik, gäller det även för anställd som inte ämnar eller har för avsikt att göra sitt bästa, där förbehåller jag mig rättan att snudda vid "skitst. . . ." - men det är ett annat tema.

 Ne, lämnar det därhän - men ta Er gärna en funderare. . . Men Mina Guldhjärtan till medmänniskor: - Ta ingen Skit!


 Ord är så vackra. Hästar struntar i ord. Hästar önskar handling. Handling är vackert. Hästarna får så gärna handling istället för ord, hästarna får så gärna det dom behöver, -  bra och vackert så.


 

 Beslutet i natten och jag säljer mitt hus. Ångrar inte beslutet i natten, kommer alltid fatta beslut i stunden.

 Dammen har dammats av efter vintervilan och fontänen har intagit sitt ljud i tysta natten. Fönster putsas och golvbrunnar rengörs inför husvisning. Jag valde inte husvisning eller att sälja mitt hem, men jag valde livet som ledde till det här, jag valde ett liv som jag trodde på där och då, men som ledde till husvisning och försäljning, och är helt ok med det - jag hade mina skäl.


 Mina Guldhjärtan till medmänniskor, lev väl och må så gott det bara går med önskvärd etik och moral, det som är Er etik och moral, det som går att påverka. . .


 Allt gott/

 Anna Lussmann

  

Strömavbrott, sen kanske - semester. . .

Det har aldrig tidigare varit strömavbrott på mitt jobb, men nu är det det, just strömavbrott. Jag arbetar denna dag, denna min sista magiska dag på en avdelning som befinner sig på andra våning. Hör en duns, rusar dit, jo, en person har ramlat ihop på golvet och kan absolut inte ta sig upp från golvet själv, har dock tack och lov, inte gjort sig nämnvärt illa. . .

 Skuttar ned för trappan och till medicinrummet för att hämta akutselen, tillbaka upp för trappan och bort till glashuset för att hämta lyften. Fast lyften är inte där. Lyften har (tydligen) flyttat ned till nedre botten där den behövs bättre. Hm. Och hissen fungerar såklart inte då det är strömavbrott. Att försöka kånka upp lyften för trappan vore lika ergonomiskt oklokt som att försöka få upp den stackars personen från golvet med enbart mänsklig kraft. Hm.

 Vem har på fullaste allvar menat att tillvaron är enkel (förutom för förmögna människor med personal som löser problemen i samma hastighet som problemen uppstår, fast just i det här läget var det dessvärre jag som var själva personalen (som förväntades lösa problemet)).

 En timma senare har jag löst uppgiften samt fyllt i alla tänkbara fallrapporter och alla andra upptänkliga blanketter för/i statistikens tjänst och trodde sålunda att jag därmed var avpolleterad från tjänst i två välbehövliga semesterveckor. Men nä. Vem har på fullaste allvar menat att tillvaron är enkel eller semester infaller som planerat. För:

 Administrationen hade råkat boka två stycken vikarier denna magiska afton som båda saknade erforderlig delegering att administrera läkemedel till våra boende. Hm. Stannar alltså ytterligare en stund (av min semester) för att rassla runt och dela ut medicin och en än gång önska våra boende en angenäm tid utan mig.  

 Äntligen är strömmen tillbaka, samt den lilla söta vikarien jag skickat till chefen för att upplysa honom om att åtgärd behöver vidtas för att rädda denna afton (så att jag kanske skulle kunna få gå iväg på semester/jag skulle kunna hinna ha en smula semester innan jag förväntas återvända till brottsplatsen). Då strömmen (samt lilla söta vikarien) är tillbaka och jag dragit på varmluften på "full" i ugnen för att kunna värma kvällens middag till våra boende - kunde jag raskt konstatera att ugnen lite snabbt - slutat fungera. Belamrar mig sålunda med diverse kantiner och går iväg för att ragga fungerande ugn i huset. Hittar en. Informerar all berörd personal om vad jag "ställt till med" i frågan "varm mat till våra boende på övre plan", går sedan ned i kulverten för att byta om till mina semesterkläder.

 På väg ut ur huset till min semester, träffar jag på chefen. Han frågar hur jag mår (är han verkligen rätt person att ventilera detta ämne med?). Säger inte mer än att jag fixat medicinerna men glömde nog tyvärr nämna detaljen; trasiga ugnen. Sen gick jag ut till min bil. Ryggen värkte. Handlederna värkte. Knäna värkte. Hm.

 Tog febern när jag kom hem. Hm. Förklarade ju varför hela jag gjorde ont. For upp till stallet och tankade hästdoft. Och semester. Det hela gick av stapeln igår.

 Känns verkligen bara "sådär" att börja semestern med att vara sjuk, fast förkylning, feber och ont i kroppen - går över. Och nu har jag verkligen semester på riktigt. På mitt schema hela denna vecka står det; "sem". Samt på nästa vecka. Lyx!

 

 Tänker och tror att våra erfarenheter har stor betydelse för hur vi uppfattar en situation. Våra erfarenheter är var och ens synnerligen privata angelägenhet och kanske något vi önskar hålla för oss själva, verkligen upp till var och en. Jag tror det är ca åtta år sedan jag var ledig mer än 16 dagar i följd, och dessa kommande 16 (ne, 15 kvar) jag har semester och inget inplanerat, känns osedvanligt lyxigt. Gillar denna lyx, den är lyx för mig. 


 Vi gnor där på botten ibland. Trampar kvicksand eller tuggummi och kommer inte vidare. Simmar i motström eller trampar vatten och luften, livet, är där ovanför. Oss alla, önskar jag en angenäm tid av återhämtning. Er alla, önskar jag en tid av återhämtning. Denna magiska tiden av svensk sommar - önskar jag oss alla kunna hämta kraften åter, den kraften vi behöver när svenska sommaren övergår till mörker. När kanske livet - övergår i mörker. . .


 För dagens välgångsönskningar/Anna Lussmann

  

Brinner, och - slocknar. . .

Brinner, glöder, molnen är täta och regnet ett faktum. Bra, kanske regnet släcker elden, önskan, den önskan som finns, önskan om att min familj ska må bra. . .

 Skulle vilja skrika och slåss, vet inte med vem. Min önskan så stark, önskan om att mina närmaste ska välja ett bra och kärleksfullt liv, inte ett destruktivt. Kan inte välja åt någon annan, kan bara önska och hoppas. Och ligga sömnlös om nätterna, önska - och oroa mig. . .

 Var finns sömnen, var finns återhämtningen. Vi får inte ta semester helger för chefen då vi faktiskt besitter ett önskeschema fast som i realiteten inte fungerar men som fortfarande kallas önskeschema - och därför ska vi lägga in flera timmar under veckorna för att kunna vara lediga helgen, men vad händer då med återhämtningen. . .

 Kämpar, gnor. På arbetstid och på fri tid. Kämpar och gnor för att få ihop livet, det livet - som blev mitt. . .

 Vilket ingalunda i min värld betyder att Du kämpar mindre än jag, vi kämpar på olika håll och på olika sätt, och allra ödmjukast är min kamp ingalunda större än Din, bara annorlunda - för vi lever olika liv. . .


 Storleken på min familj har ändrats radikalt de sista fyra månaderna. Storebarnet blev vuxet och flyttade tillsammans med världens bästa kompis, till stora staden. Minstingbarnet bor mest hos sin pojkvän, huruvida det är bra, - tvistar dom lärda. Hästmängden i familjen har reducerats från antalet tre, till antalet en. En älskade vän blev en Ängel och flyttade till hästhimlen (förbannades jävla fånghelvete, Du slår och tar som Dig önskar, - avskyr Dig av Hjärtans Lust!!). Liten Dianaflicka flyttade tillbaka till sin rättmätige ägare.

 Jag finns här i detta nu och mitt stora och enda åtagande större delen av min fritid, är en av mitt storebarn - ärvd, häst. Älskar denna häst omåttligt. Den lojalitet och tillgivenhet dessa gigantiska djur visar oss människor, är fantatisk och obetalbar. Det förutsätter naturligtvis att lojaliteten är ömsesidig, fast det är självklart - han är min vän, samt, beroende av mig.


 Min kära söta lilla mor fyllde 75 år i förrgår. Jag skulle befunnit mig på värsta familjekalaset i hennes sommarstuga i Småland idag. Orkar inte. Orkade inte, måste bara få vara hemma och vara, vara i stallet och bara vara hemma och bara vara, bara vara - i stillhet och tystnad. . .  


 Min älskade och söta lilla mor. Jag vet att Du alltid gjort Ditt bästa och det Du trott på. Det glädjer mig omåttligt att Du större delen av tiden mår så bra och har ett så vackert liv. Du gav mig livet och Det kommer jag alltid vara Dig evigt tacksam för. Önskar Dig allt gott, nu och i all evighet. . .

 (Inte för att min söta lilla mor någonsin kommer att läsa det här, men det känns bra för mig att ha fått printa ned orden. Jag har dock sagt dom till henne, hon - min allra som käraste lilla mor. . .)

 

 Till viss del "möblerar vi våra rum" som vi önskar och vill. Till viss del, bara händer livet och ödet som står utom vår kontroll. Till viss del, är det kanske fint och vackert så, det som står utom vår kontroll - kanske vi då handlägger mer med hjärtat, än med hjärnan.


 Har ingen lösning, har ingen koll. Vi gör alla så gott vi kan. Vi kan och orkar bara det vi kan och orkar, önskar ingen ska behöva ha ångest eller anse sig sämre då "det" ibland brister, blir för mycket. Kan vi inte bara enas om att ses där på andra sidan, eller på den här sidan. Vilken sida vi än må mötas på - Väl mött - där/här - i livet!


 För dagens här eller där/Anna Lussmann

Huvudrollen - i sitt liv. . .

Nä men en gnetar ju på. Tjuren vid hornen och trynet i backen och kör på. Hårt. För allt vad hornen håller. Såklart. . .

 Ovanligt mycket sjuk. Kan en ens ha/få magsjuka två gånger inom loppet av tio dagar. Tydligen. Feber och magkramper och sover, sover, sover och sover lite till. Kanske det, som var meningen. . .

 Det blev inte som jag önskade, som jag ville. Smulan hade fått ett fantastiskt liv där men det var inte meningen. Stora käppen i hjulet och käppen sitter och häckar där den sitter. Ett ego kan vara så stort att inte ens omtanken om annan levande varelse spelar roll. Tragiskt, mycket tragiskt. Allra mest tragiskt då det drabbar en liten levande varelse. Vanmakt möter frustration och uppgivenhet då jag inser att jag inte längre kan påverka lilla Smulans liv. Sorg. . .


 Sommaren tågade in ännu en gång. Det har hänt förut och som alltid tågar den in lika plötsligt och gör mig alldeles mållös. Hur kan det plötsligt vara så grönt, så ljust, så vackert, så fullt av ljud. Somnade i nattas till ljudet av Näktergalen. Snart börjar Rördrommen trumpeta sin ensliga sång - för att locka till sig en partner, för att få förmera sig, för att få pollinera sig. Under dessa magiska sommarmånader säkras bestånden, dess överlevnad.

 

 När livet var som värst, då när livet egentligen bara handlade om överlevnad, tänkte jag att jag egentligen bara behöver överleva till barnen blir stora och kan ta hand om sig själva. Tack och lov har upplagan reviderats sedan dess. Jag överlevde då när Lusy inte överlevde och jag har börjat försöka öva mig i att leva istället för att överleva.

 Ett barn utfluget liksom svalungen i augusti. Det andra har också skaffat sig ett liv och är typ aldrig hemma. Mamman har lärt sig laga pulvermos (smakar verkligen bara "sådär" men går jäkligt snabbt) för snabba måltider mellan stall och jobb/jobb och stall. En försiktig tanke dyker upp, tänk om livet skulle börja innehålla mer än bara jobb och stall/stall och jobb. Oj. Svindlande tanke. . .

Den ena hästen, den av min dotter ärvda hästen blir kvar hos mig. Den andra, den som jag inte äger, kommer att återvända till sin ägare. Vet inte riktigt hur jag kommer överleva utan henne men då livet med två hästar och inte längre något barn att hjälpas åt med i stallet återstår, har livet med två hästar återgått till att handla för mycket om ren och skär överlevnad. Vill inte bara överleva, vill leva. . .

 

 Ser inte ofta filmer för jag inte tycker om att titta på TV för att jag lever mig in för mycket i det som visas och mår då inte bra. Fast ibland har det hänt, då när barnen bönat och bett att jag ska se film och äta popcorn med dom. Då när barnen redan sett filmen och "Annaokejat" filmen, när dom redan vet att det är en film jag kan se utan att må dåligt. I en sådan film säger en mycket klok gammal man till en yngre kvinna som berättar för mannen om sitt miserabla liv - att hon ska vara huvudpersonen i sitt eget liv. 

 Meningen etsade sig fast i mitt minne; "vara huvudpersonen i sitt eget liv". Wauw! Naturligtvis! Som ensam mamma och som hustru till dödssjuk man, har det verkligen inte varit möjligt eller meningen, men nu då? Ett barn vuxet och utfluget och det andra barnet med egna vingar som för det mesta också bär. Nu då, skulle jag inte kunna bli huvudpersonen i mitt eget liv nu? Jo. . .


 Återta rodret, lämna hornen åter, lämna dom till tjuren som behöver dom på riktigt. Genomför förändringar som gör ont, förändringar för att kunna leva, inte bara överleva. Livet är inte en film, den går inte att se igen, ta huvudrollen Anna, huvudrollen - i ditt liv. . .  


 Väl mött/Anna Lussmann

  

Ny sorg, ny - mening?

 En vårflod, av - sorg. . .



Tidens timma är inne (är apförkyld, hostar till jag .....). Har tid att skriva för jag inte jobbar, för jag hostar till jag . . . . och kan därför inte jobba och har därför tid.

Vågorna brusar där borta i havet och solen har gått ned.

Sol avlöser hagelstorm som avlöser sol som avlöser snöblask (tänker ha kvar mina dubbdäck till dess att snö, drivis och hagelstormar upphör, dom får väl spärra in mig på cellerna - då! - ha!).


 Livet förändras. Livet förändras ibland för fort. Jag hinner inte med. I förändringen famlar jag i mörkret och ingen glödlampa kan hjälpa mig. Mörkret är för mörkt och glödlampan för svag.

 Hur kunde jag tro att det var för evigt, hur kunde jag tro lyckan var där för att stanna. Ser i backspegeln att jag inte kunde, att det inte blev så bra.

 Människan är ingen ö, människan behöver en omgivning att finnas hos, att finnas med. När det värsta händer, blir det en smula jätteläskigt och kanske något ingen varken inifrån eller utifrån kan hantera, men den där inne - hade nog behövt något.

 Känner ingen bitterhet, jag bad inte om hjälp. Känner en sorg, jag bad inte om hjälp. Känner en sorg, för att mitt storebarn nog tog alldeles för stort ansvar.

 Nya sorgliga upplevelser väcker gamla icke färdigsörjda händelser till nytt liv. Vi förlorade en hästfamiljemedlem för några månader sedan. Vår Flipigosse flyttade till himlen. Ny sorg väckte gammal sorg till liv hos vissa av oss.

 

 Sorgens fula tryne är varken önskvärd eller bjuden. Sorgen river och sliter och gör fula hål, hålen som lyckan kan mura igen med mjukt sockervadd, sockervadden i form av omtanke och kärlek.

 Sorgen går aldrig över säger mitt minstingbarn. Ne, sorgen går aldrig över men den blir hanterbar, något det går att leva vidare med (vill jag mena).

 

 Så fint, så vackert - livet när det är som bäst. "Som bäst" kan vara pyttelilla Halelujamoment med storebarn och hennes bästis på en liten biltur i grannskapat i väntan på tåget.

 Då, där, när solen skiner igenom för ett ögonblick. Då, där, när det är som vackrast och alla i bilen måste tjuta i olika tonarter som förvisso kanske en smula inte direkt harmoniserar med varandra men då livet är så jävla vackert. Då, där - när vi vet varför vi lever :-)

 Väl mött/Anna Lussmann

Nätet, av hal is. . .

Sitter fast i ett nät, suttit där länge och sprattlat. Luften tryter och nätet sjunker djupare och djupare. Svårt att få luft, svårt att finna fäste. Nätet sjunker, glansisen är lövtunn. . .

 Hur är det meningen. Hur gör man (kvinna). Hur är det tänkt. Vad är fel, vad är rätt, varför finns där ingen manual. . .

 Om jag fick göra om allt, skulle jag då göra annorlunda? Förhoppningsvis. Livet ger inte alltid en andra chans, åren - gör det definitivt inte.

  Kan inte ändra, kan önska men till ingen nytta, kan förhålla mig till. Dom små liven som blivit stora är min stora lycka och har alltid varit. Deras lycka, är min lycka.

 I den där manualen ska där finnas utförliga instruktioner om hur det är lämpligt att förhålla sig i varje given situation. Så jag vet. Orkar inte behöva veta utan manual.

 Tydligt, skall där framgå vad säga och göra för att det inte ska bli fel. Orkar inte med mer fel. Orkar inte med mer fel för jag behöver sova och sova kan jag göra först när det blivit rätt. Manualen skall tala om för mig vad som är rätt så att jag kan få sova, behöver sova.

 Sprattlar och kvävs. Det gör ont. Ont, är en del av livet men var finns andra änden, änden där jag kan komma ut. Änden där smärtan avtar. Var finns änden som är rätt, änden där smärtan kan avta för att den änden är rätt. Snälla, led mig mot rätta änden. . .

 Skulle vilja uppfinna ett gäng nya svordomar, skulle göra gott i min själ. Riktigt fula svordomar, så fula att dom fyller den där önskvärda effekten som det där jättefula ordet gör som vi emellertid och eventuellt inte kan låta bli att uttrycka när vi slår oss på tummen med hammaren eller slår lilltån i dörrkarmen eller får ett mycket tråkigt och synnerligen oväntat besked från - Skattemyndigheten.

 Frågar vi Svenska Akademin, sorterar svordomar med all sannolikhet direkt under kategorin "onödiga ord utan funktion och mening". Fast det är inte sant, vill jag mena (kanske har Svenska Akademin aldrig slagit sig på tummen eller sparkat lilltån i dörrkarmen samt hela sitt liv endast haft Legobitar med avrundade och mjuka hörn och inte ett brev från Skattemyndigheten någonsin i sikte).

 För mig fyller svordomar en mycket viktig funktion. Uttalar mycket sällan något fult ord högt, fast jag tänker dom. Ser Ni in i min tankebubbla ser där ibland ut som i Kalle Ankas tankebubbla när denna gosse ännu en gång nekas ett lån av sin stenrike bror.

 För det är verkligen inte så där jätteroligt alltid när värmeaggregatet slutar fungera när det är minus 23 grader och hästen är halt på alla ben och några till och Skattemyndigheten anmäler skriftligen att där bör (SKALL) finnas massa- (och några till) tusen på mitt Skattekonto i mars och katterna (synnerligen kastrerade, betalade en astronomisk summa för själva utförandet (ICKE avdragsgillt!!))  gallskriker "mars" och markerar tre kattlådor fulla som ingenting under en icke avdragsgill kafferast och parkeringen framför mitt hus är full av icke besiktigade åkdon och soptunnan är full och månen - också, etc. . . (etc, står här för något avsevärt mycket värre men som inte vore lämpligt att gå in på här och nu).

 Ok. Smärre överdrift. Min älskade häst återvänder sakta men säkert till livet och jag är extremt tacksam, det är min högsta lottovinst. Lillsmulan mår också kanonbra, min stora glädje. Där finns även annat att vara tacksam över. Är jättegärna tacksam och tacksamhet är en fantastisk känsla som överträffar svordomarna känslomässigt med hästlängder.

 Tacksamhet, känslor av vanmakt, sorg, otillräcklighet - samt en kaskad av känslor jag inte ens kan sätta ord på. I en salig röra - livet. . .

 Dansar med sanningen. Sanningen är mig nära men den är min. Möblera Du Ditt eget rum, endast Du vet var Dina möbler ska stå. Min sanning är min, inte Din. Jag måste få ha min, min sanning. Du har Din, den som är rätt för Dig, så att också Du - får dansa. . .


 Med all respekt för att alla inte delar min åsikt, och en fortsatt angenäm helg önskar jag - alla och envar/Anna Lussmann

  

En annorlunda jul. . .

Har man/kvinna inte skött sig får man/kvinna gå direkt i fängelse utan att passera "Gå" och alltså inte inkassera de 2000 kronorna (ha, lurad!). Har man/kvinna inte skött sig/är fortfarande smittbärare av magsjukebassilusker får man/kvinna sitta ensam hemma/stå i skamvrån och läsa förtioåttatusen Ave Maria (nä, jag är inte katolik, glöm det där med Ave Maria, överdrev kanske en smula).

 Man/kvinna är nämligen synnerligen oattraktiv att fira jul tillsammans med om man/kvinna eventuellt kan tänkas kasta magsjukebassilusker på sin omgivning (fullkomligt förståeligt, vem vill ...... liksom).

 Vet inte om jag någonsin varit ensam på julafton. Mången år har jag inte firat jul med familjen, men inte varit ensam. Nytt. Annorlunda. Ensam, på julafton.

 Söta mor som kom och hämtade barnen till ett dignande och traditionsmättat julfirande, hade naturligtvis med sig en Doggibag till mig (min mamma är en riktig gullemamma), rimmad och griljerad julskinka till grisallergiker, av kycklingkött. Smakade ett hörn, gott, trots ännu pågående magsjukemuller innanför linningen.

 For iväg till stallet en sväng och gosade med hästarna, magsjukebassilusker biter inte på hästar och ingen risk att träffa på någon att smitta i stallet julaftonskväll liksom. Lugnt och fridfullt, hästar som mumsar på sitt hö och puffar på mig med sin mjuka mule.

 På väg hem från stallet ser jag mig omkring. Det lyser i alla fönster, lyser mer än vanligt. Julafton, en ljusets högtid. En av dom större högtider vi har under året. Det gör mig verkligen ingenting att vara ensam idag, är nog ganska matt efter gårdagens (okej Anna, inga äckliga detaljer nu). Men jag har en familj, jag har mina två barn som kommer att komma hem efter sitt traditionsmättade julfirande hos mormor. Jag är inte ensam på riktigt, dom två livs levande änglarna kommer att återvända hem till mig när dom är klara.

 Tänker på dom som är ensamma på riktigt. Dom som inte är ensamma ikväll för att dom råkar vara smittbärare av magsjukebassilusker och inte heller har någon som kommer att komma hem sen. Dom som inte har någon. Livet är inte rättvist, inte heller alltid logiskt. Tyvärr får vi levande varelser nog inte heller alltid det, vi förtjänar.

 Vi människor har olika erfarenheter av att vara ensamma. Mig, gör det sällan något, jag trivs i mitt eget sällskap. Det är min referens, andra människor har andra referenser

 Ni ensamma själar där ute som inte vill vara ensamma, sänder er en stor, varm och omtänksam tanke, och en förhoppning om att någon skall komma och knacka på er dörr, någon som inte heller vill vara ensam.


 Veeet, lovade att sluta skriva för ett halvår sedan. Kanske inte går. Det är dock upp till var och en att inte läsa, då, här - när jag brister. . .

 För dagens bristning, vänligen/Anna Lussmann

Korpen flög iväg. . .

Himlen är oskyldigt blå, fåglar hörs kvittra. Tornsvalan ljuder i skyn och sommaren doftar. Liv. . .

 Jag bytte ut ett liv i kamp och fick ett nytt. Liv. Jag lämnade det gamla livet i kamp bakom mig, ämnar även lämna sorgen bakom mig.


 Den hackar inte, den smeker mig ömt över kinden. Korpen. Korpen söker upp den svaga och döende. Där, där finner den straxt mat. Jag är inte korpens mat. Jag ämnar leva. Ämnar leva mitt liv, ämnar leva det i ljudet av fågelkvitter. Korpen hackar mig inte, väntar sig inte att jag skall signa ned och bli mat. Korpen lyfter mig. Lyfter mig och tar med mig upp till - oanade höjder. . .


 Denna blogg har varit min vän och förtrogne några år och i mitt liv i olika stadier av kamp, i min sorg och i mina funderingar. Samt, i min böjelse/min ventil att göra narr av mig själv och mina tillkortakommanden, alltså konvertera det tragiska och sorgliga till humor.

 Dags att även lämna denna blogg bakom mig. Jag har genom åren fått ett gäng bloggkompisar (ni vet vilka Ni är!). Kommer sakna er. Kommer sakna era varma och humoristiska kommentarer. Vill ni ändå ha kontakt med mig är det inte så svårt - jag är den enda i Sverige med mitt namn. . . 

 Hade varit himla intressant att få veta vilka ni alla är. Där har varit veckor med 1500 läsare och i upp till 25 olika länder. Kommer alltid undra vilka ni är. Ni vet ju vid det här laget i allra högsta grad vem jag är. Men - vem är Du. . .


 Väl mött, och allt gott - i evighet/Anna Lussmann

Demonjävlar!

Demonerna hinner ifatt och hackar mig i ryggen likt en hackspett

Hackar och kraxar att det inte går, att jag inte kan

Kraxar att jag inte får, att det inte går, att jag inte har något val

 Demonjävel, du är inte bjuden och borde hålla dig synnerligen passiv!

En sorg är ett ok att bära. Sorg över att oket är tungt, mycket tungt. Vill lägga ner oket och vandra vidare lätt. Vandra utan tyngd, vandra med lätta steg

 Jag vill göra mina val och fatta mina beslut efter eget hjärta och inte i skuggan av demoner. Gråter jag så fort jag får tillfälle utan att veta varför, har jag kanske träffat på en demon och fått fatt på ett monster ur historien.

 Demonanfallet är en sorg för att det är en sorg att upptäcka att vandringen kantats av en demonallé, vandringen på livets stig. Att jag hållit en demon i handen istället för att låta mig ledas av mitt hjärta.

 Att demoner har fått hacka ur grottor i mitt hjärta och göra anspråk på utrymme dom inte är berättigade, tagit platsen ifrån det som är jag. Demonjävlar, far åt helvete, ni är inte bjudna och inte önskvärda och låt mitt hjärta vara, lämna det genast som ni fann det!

 Vi formas och färgas av det vackra och fina vi upplever och får ta del av. Vi formas och färgas lika mycket av det fula, hemska och sorgliga, det som blir till demoner som hackar och kraxar.

 När jag blir stor ska jag uppfinna en häxbrygd som har ihjäl demoner. Så länge, får jag utkämpa striderna med demonerna manuellt. 

 Passa dig demonjävel för jag hackar och kraxar inte bara, jag hugger!

 Jag hugger och murar igen din grotta. Hugger dig i ryggen och murar igen din grotta med ett leende på läpparna, leendet som välkomnar mig när du lämnar mig, när du lämnar tillbaka mitt hjärta. Lämnar mig för att ge plats för mig, den jag var ämnad att vara, den jag var innan du la ditt ok - på mina axlar. . . 


 /Anna Lussmann

Skynda att älska. . .

Imorgon kan det vara för sent

I eftermiddag kan det vara för sent

Om en stund - kan det vara för sent

 Människor och djur rycks ifrån oss närhelst. Vi vet att det kommer att hända, det vet vi säkert, vi vet bara inte när.

 Pussa på ditt barn lite extra varje gång du får tillfälle och viska kärleksfulla ord i dess öra. Krama om din gamla mamma och viska ett tack i hennes öra, utan henne hade du inte funnits. Skit i disken och gör något trevligt med din hund istället, en stund av lycka. Imorgon - kan det vara för sent. . .

 En tandkrämstub utan lock med lätt torkad tandkräm må vara irriterande, men där finns en anledning till att du valde att dela ditt liv med just den här personen. Glöm inte den anledningen, plocka fram den och känn den. Känn den kärleken och visa den. Imorgon - kan det vara för sent. . .

 Stunder av lycka har vi alla. Stunder av sorg har vi alla. Att sörja en saknad och förlorad kärlek är smärtsamt, att sörja en ånger över förlorad möjlighet att visa kärlek - är värre. . .


 Med all respekt för att alla inte delar min åsikt. Vänligen/Anna Lussmann

Några ord. . .

Ord saknar mening och betydelse utan verifiering i handling. En ursäkt är väl vackert och bra men hörs där ett "men" efter ursäkten är den värdelös och är endast ett ord utan mening och - betydelse. . .

 Ett misstag av administrationen drabbade nyligen mig och min kollega 21 stycken timmar på två dagar. Vi höll oss för skratt, hade en puls på mellan 218 och 229 konstant, samt träffades med ganska ojämna mellanrum i medicinrummet för att konstatera att nu säger vi upp oss/går hem omedelbart. Vilket vi naturligtvis inte gjorde för det vore ju synnerligen illojalt.

 Det kan verkligen hända att jag plitade ihop en liten "skrivelse" till vår chef efteråt om hur jag upplevt "misstaget" varpå chefen skrivelsiar sig tillbaka till mig att han allra ödmjukast skall be att få återkomma till mig måndag för att höra hur jag upplevt "misstaget" (visste han väl redan, vi har väl läskunniga chefer (får vi anta)).

 Chefen ringer verkligen upp mig frampå eftermiddagen för att be om ursäkt för misstaget och för att redogöra för hur misstaget hade gått till, jag fick det stora nöjet att lyssna till två olika mycket utförliga versioner - som av en händelse var han dock själv inte inblandad. Sedan gjorde tyvärr chefen misstaget att fråga mig om det nu alltså känns bättre - vilket naturligtvis resulterade i att jag började tugga fradga light och svarade obstinat nej, det gör det inte - vilket tyvärr resulterade i att chefen än en gång förklarade hur "misstaget" gått till och vem den skyldige var vilket alltså inte var han själv vilket naturligtvis resulterade i att jag övergick från "tugga fradga light" till tugga "fradga fullfett"-version. 

 För liksom det här är inte första gången helgpass är kaos på min arbetsplats. Denna arbetsplats har varit min arbetsplats i ett halvår och alla helger utom en har varit kaos. Kaoset är alltså inget undantag, kaoset är en regel. Dom första nio gångerna säger jag inget, men ungefär vid kaos nummer tio känner jag spontant att detta helgkaos "börjar" bli en ful ovana.

 Kanske råkade jag verkligen även uttrycka till chefen att jag inte avser arbeta under sådana här omständigheter och om det är så att jag förväntas arbeta under sådana här omständigheter då går jag, då är jag inte intresserad av att få mitt vikariat förlängt (hm, hur tänkte jag där - har liksom två tonåringar och tre hästar att finansiera).

 På just denna specifika avdelning där jag och min goda kollega tjänstgjorde just denna specifika kaoshelg, bemöter vi och vårdar 10 personer med diverse funktionsnedsättningar och i olika stadier av sjukdom och tyvärr även döende. För mig är det extremt viktigt att jag gör detta på ett värdigt och för mig etiskt korrekt sätt. Dessa 10 personer är 10 olika personligheter med olika behov, behov det är mitt jobb att tillgodose.

 Fyra av dessa personer behöver två "hjälpare" vid sina morgonbestyr och varje person behöver mellan 20 och 45 minuter av oss på morgonen. "Misstaget" var att där skulle varit en tredje i personalstyrkan - vi var två, jag och min goda kollega. Ännu ett misstag var att där beviljats så mycket semester att alla vikarier redan var tillsatta. Två vikarier blev sjuka och dök aldrig upp. Där fanns alltså ingen att ringa in. Där fanns en "bemanning" som ringde för att tala om att där inte fanns någon att sätta in, tyvärr. Tyvärr kunde vi inte ringa in "bemanningen" för "bemanningen" är bara i tjänst två timmar på morgonen. Vi var i tjänst 21 timmar. Tyvärr. . . 

 Dock. Hög puls och tämligen matta leder senare, gjorde vi ett bra jobb. Anhöriga till två av våra boenden lovordade oss i personalstyrkan, i kubik. Annan kollega som kom förbi en av kvällarna gav oss två skulden till att stämningen var så god och alla så harmoniska. Vi gjorde ett bra jobb, det gjorde vi verkligen under omständigheterna - men chefen borde ta och lära sig namnen på våra boenden samt deras behov samt räkna ut lite snabbt hur lång tid morgonbestyren tar och om huruvida vi alltså hunnit hjälpa alla våra boenden upp ur sängen - till lunch. . .

 

 Ord kan vara så vackra men säger egentligen ingenting. Ord har betydelser men betyder inget utan handling. Snälla, håll inne med ord som inget betyder. Snälla säg bara det Du menar, det Du ämnar omsätta i handling. Snälla, låt orden va - orden som inget betyder. Jag vill inte ha ord utan betydelse. Ord betyder inget. Ord kan vara vackra medan handlingen är dom glittrande stjärnorna på himlen, handlingen är det vi känner, stjärnorna är det - vi ser. . .

 

 Vänligen/Anna Lussmann

  

   

   

Vissa, måste gå!

Individualist, ja visst! - Årets förstamajdemonstrationsplakattext (ungefär det längsta ordet idag) naturligtvis. . . Där va en gång en kvinna som ansåg sig vara klok som hävdade att jag är individualist. Samt, - mina barn. Jaha. Vad gör man/kvinna med den informationen månde. . .

 Kontra, jag är i allra högsta grad medveten om att jag inte är en ö, en öde sådan, och lever sålunda i samklang med diverse övriga levande varelser. Gott och väl så. Är nöjd med arrangemanget. Men ursäkta hallå, var går den normala och sunda gränsen för hur mycket det är sunt och mänskligt att anpassa sig? Anpassning, som är en naturlig del i denna samklang.

 Jag blir arg ungefär en gång om året. Det tycker jag är lagom. På sistone har diverse mellanmänskliga företeelser gjort att jag blivit arg flera gånger. På några veckor. Huttrahuga, vart barkar mitt liv och mitt humör iväg med mig?

 Mitt minstingbarn tycker det är bra att jag blir arg. Hon tycker det är sunt. Är mitt minstingbarn sundare än jag? Jag är ju apgammal och hon ett barn, är hon klokare än jag?

 Kanske hon är. Hon har ju andra referenser än jag. Min pappa var aparg hela tiden under min uppväxt och det var apläskigt och jag skulle minsann aldrig (ok, en gång om året) vara arg när jag blir stor. Mitt minstingbarn behöver inte konfronteras med aparg förälder dagarna i ända och bli och vara aprädd, alltså kan hon se det sunda i att bli arg vid oförätter. Bra så. . .

 En annan klok kvinna, en som inte utger sig för att vara det men som i allra högsta grad är det, föreslog igår att hon och jag ska dra ut till Örskär. Där finns ett billigt vandrarhem. Och ingen el. Där kunde vi få landa några dagar och bara vara. Eftersom hon är klok, kan hon räkna ut att jag skulle sova det första dygnet, hon föreslog därmed att hon skulle ta med sig en stickning och sticka - till jag vaknar.

 Där finns medmänniskor som passar min personlighet, som passar in i mitt behov av umgänge. Och där finns medmänniskor jag är tvungen att umgås med för att dom finns på mitt jobb eller i andra sociala sammanhang där jag inte har möjlighet att välja. 

 Kanske är det så att det är sunt att bli arg lite oftare än en gång om året. Kanske är det så att det är sunt att visa sina gränser mer än en gång om året. . .  

  Jag ger Dig så gärna min dag, men Du måste förtjäna den. Du måste förtjäna mitt givande genom respekt. Den respekt vi ger varandra som individer. Den normala och sunda respekt vi ger varandra för att vi får ta. För att vi får ge. Ge och ta i den sunda mellanmänskliga relationen. Ge och ta här på Moder jord. 

 Bara barnen får ta mer än dom ger - barnens privilegie, men endast barnens privilegie. . .

  Du vuxna medmänniska som vill ha mer än Du vill ge, måste gå. Du kan inte få tanka kraft hos mig. Hos mig finns min frid, hos mig finns där ro men Du vuxna medmänniska Du måste finna din egen väg, Din egen ro. Vill och önskar Du finner den, vill och önskar Du finner det som är Du, det som ger Dig ro. Du måste gå Din egen väg, den finns inte hos mig. Din väg kan endast Du finna, men den finns inte här, inte hos mig. Du måste gå . . .  


 

 Vänligen/Anna Lussmann

Fixar livet, när jag blir stor. . .

Stort och vackert eller mörkt och trångt. Ibland dingla med benen sittandes på en bergstopp med en enorm panoramavy utan några som helst gränser, ibland sitta och häcka i den smalaste och trångaste av dalgångar utan något som helst ljus - eller ljusning.

 Livet som blev mitt. Livet som blev Ditt. Mitt, kan jag till viss del påverka, Ditt försöker jag påverka så lite det går, förutom positivt förstås.

 Livet som jag fick till mitt. Livet, och dess innehåll. Vårdar jag det, mitt liv?

 Läste en gång en mening som etsade sig fast i min hjärna. Meningen löd: Vi är av naturen vanedjur och kommer inte ändra på någonting förrän det blir för plågsamt - att låta bli.

 Tänker ofta på det. Tänker ofta på den, meningen alltså. Det stämmer så himla bra in på mig. Jag bara gör och gör och gör samma lika och lider av vissa av mina vanor till sist så till den milda grad - att jag måste ändra på den. Vanan alltså.

 Då ångesten över hur jag förhåller mig växer sig så stor och skyhög att inte bara magen knyter sig utan hela kroppen, då, men först då - agerar jag. Men då jäklar anacka händer det grejer. Då kör jag ner trynet i backen och bara kör. Ba gört. Vänder upp och ned på tillvaron och gör dessa förändringar som måste till för att min kropp ska kunna få sluta vrida sig som en mask.

 Där i den trångaste av dalgångar. Där i den trånga dalgången utan ljus. Där i mörkret där jag sitter och häckar. Där, därifrån måste jag ut, måste upp. Måste åter få se ljuset och måste återigen få dingla med benen på bergstoppen. Åter vara i ljuset, åter se dom vackra färgerna.

 Men för att komma dithän, för att komma till beslutet att ändra det som ändras går och kravla mig upp på bergstoppen, måste jag verkligen envisas med att först sitta ihopkrupen under en sticksig illaluktande filt och häcka och lida en tid, innan jag finner kraften att kasta gamla sticksfilten åt bengersta och åter kravla mig uppåt - ta tag i förändringen som måste till.

 När jag blir stor ska jag bli kung och bestämma att ingen får sitta under sticksiga illaluktande filtar i trånga mörka dalgångar i tid och otid, utan genast måste ta tag i problemet och göra dom förändringar som behövs för att illaluktande sticksfiltar slutar stickas - och blir till sammet.

 När jag blir stor ska jag sitta på bergstoppar och dingla med benen mycket oftare än jag gör nu (hur tänkte jag där, jag är ju höjdrädd, hm, fast det fixar ju kungen förstås. Också).

 När jag blir stor ska jag som av en händelse även utrota cancer. Och andra dödliga sjukdomar. Och ondska. Och all form av illvilja. Och inga barn ska under några som helst omständigheter någonsin fara illa. Inte djur heller.

 När jag blir stor, ska jag göra allting rätt redan från början.

 Nä.

 Hur ska jag veta att det är rätt - om jag inte också - gjort fel. . .


 För dagens fel och ibland rätt/Anna Lussmann  

Att kringå problemet!

Trasigt

 Sorgligt

 En sorg att inte kunna, att inte ha förmågan att styra upp

 En sorg att fallera i ambitioner, ambitionen att styra upp

 En sorg att se sig besegrad, det gick inte

 Jag lyckades inte. . .


 Jo!

 Fast inte på det sätt jag hade tänkt och trodde var den enda sanningen, det enda sättet.

 Där finns en fantastisk vän. En magisk och underbar människa. Underbara människor växer inte på träd, är guld värda, och borde få Nobelpris - varje år. . .

 Jag lyckades inte i mina föresatser, så jag gick min vana trogen över bron efter vatten/kringgick problemet.

 Då regler fyller absolut ingen som helst funktion i vårt hushåll, kan dom avskrivas från "eventuell lösning" redan innan dom ens hamnat där. Då heller inte mutor fungerar, kan dom åka iväg med samma tåg. Då hot och tvång avskrivs utan betänketid redan på grund av sin olagliga och smaklösa läggning och natur - är inte heller dessa en möjlighet.

 Alltså, återstår bara min gamla väl beprövade och inarbetade metod: Kringgå problemet. Istället. Då. Gamla människa (alltså jag, kände jag ville klargöra det). Visst, absolut!

 Jag hade plötsligt förmånen att betrakta mig själv från sidan (och - inifrån, och - utifrån) då jag plötsligt inreder ett kök på det våningsplan där husets tonåringar huserar. Samt, ett TV-rum. Hm. Intressant. Hur gick det här till. . .

 Min underbara vän menar att jag inte kringgick problemet - utan löste det. Min underbara vän tröstar mig med ord som inte är tröstande i sin natur, men dom är en så rak och intressant sanning som jag aldrig annars kunnat få se, då den inte är min sanning. Där finns inte bara min sanning, där finns lika många sanningar - som människor. . . 

 Där finns inte längre högar av disk och utspillt socker på alla tänkbara (samt otänkbara) ytor i mitt kök. Min soffa är inte längre full av popcorn och andra i en soffa oönskade partiklar. Golvet under min soffa är inte heller längre besudlat av andra partiklar än det gamla vanliga bekanta dammet. Detta drama, detta disk-/socker-/popcorndrama går nämligen numer av stapeln på det nedre våningsplanet. Det våningsplan det står mig fritt - att undvika. . .

 Kaka söker maka, socker söker bänkskiva eller annan lämplig eller olämplig vistelseort. Gammal mamma söker frid och ro för sin själ, samt - popcornfri soffa/zon. . .


 Jag är inte en ö. Jag lever inte själv på en öde ö. Där finns hopp, där finns glädje och där finns underbara människor. Jag är rik - på underbara medmänniskor. . .


 Dalgångar smalnar av men breder ut sig igen. Där finns oaser av grönt och där finns vatten. Där finns oändliga hav och där finns trånga dalgångar. Väldigt trånga dalgångar. Men dom breder hela tiden ut sig igen, breder ut sig och leder till grönt och vatten. Och där finns dom oändliga haven - dom oändliga möjligheternas hav - utan hinder.


 Runt hörnet hörs fåglar kvittra

 Runt hörnet är där grönt

 Runt hörnet finns havet

 Runt hörnet finns det stora vida havet, det oändliga havet

 Möjligheternas - hav. . .


 Veni vidi vici. Nä då, ingen sån seger, men ett delmål. Delmål är tillräckligt bra. Delmål - räcker. . .


 För dagens delmål just i det här hushållet/Anna Lussmann

I dalens skuggas - ljusa sken. . .

Skogar möter dalar. Åkrar möter ängar. Åar och bäckar möter havet. Solen möter också havet, när den går ned. . .

 En människa, människor, jag - vi gör väl alla så gott vi kan. Jag vill att det räcker. Jag vill att det är nog. Det är inte alltid - nog. . .

 Sprattlar jag i bäcken. Är jag på väg mot havet. Ska jag slippa min lilla pöl och komma ut i det stora. I det oändliga. Kippar efter luft. . .

 Vill och ser. Får inte. En marionett i mitt eget liv. Sprattlar och vill inte. Sprattlar och vill annat. . .

 Vill vara där drömmar blir sanna. Där det leker. Där pulsen slår av glädje. Där glädje är. Där förtryck inte finns. Där jag, finns. . .

 Kan man fylla år när man inte längre finns. Min man fyller år imorgon. Han brukade fylla år imorgon. Fyllde alltid år imorgon. Ända till han slutade fylla år. Ända till han slutade, finnas. . .

 Glädje möter sorg. Tacksamhet möter sorg. Tacksamhet över att Du fanns. Sorg för att Du inte längre finns. Ensamhet, för att Du inte längre finns. . .

 Nä men vadå, det är väl bara att hugga i. Jo. Visst. Det, gör jag. Massor. Konstant. Det är en sorg att fallera. Det är en sorg att inte räcka till. Det är en sorg, att Du inte längre finns. . .

 Sorgen att vara ensam förälder. Sorgen att inte räcka till. Sorgen att jag inte räcker. Det är en sorg att inte duga. . .

 Jag vill att Du tar över när jag fallerar. Jag vill att vi är två. Två, är inte ensam. Jag vill inte vara ensam. . .

 Vinter blir till vår. Tystnad blir till fågelkvitter. Snälla, led mig mot kvittret. Led mig mot solen. Led mig till leken. Jag lever ännu. Jag vill leva där jag lever och höra fågelkvitter och leka. Jag lever. Jag vill - leva. . .

 Mardrömmen blev sann. Jag ville inte. Jag ville aldrig. Jag ville inte ha mardrömmen. Jag ville ha drömmen. Drömmen, var vacker. . .

 Där finns en ny dröm. Där finns nytt vackert. Snälla låt mig få komma till nya drömmen. Snälla, låt mig få vara. Snälla, låt mig få ta del av leken - i den nya drömmen. . .

 Snälla, låt mig förstå att det inte är att fallera. Snälla, låt mig förstå att jag har rätt att få finnas. Finnas, för att jag är jag - finnas i glädje och lek. Snälla förstå att jag därigenom inte väljer bort Dig - Du, mitt barn. Snälla förstå att Du är viktig. Men snälla snälla - låt mig också få - finnas. . .

 Allra ödmjukast/En ledsen mamma. . .

  

 

En egen åsikt. . .

Viktigt! Jätteviktigt! Högprio med blåljus!

 Drick mjölk och inta så mycket mjölkprodukter du bara kan böka i dig - för att ditt skelett inte ska inta formen av en Herrgårdsost! Alltså, hålig.

 Kalken i mjölken stärker ditt skelett och du kommer bli stark som en oxe eller lejon om du bara intar tillräckligt mycket mjölkprodukter. Enligt Socialstyrelsen. Och det är klart att Socialstyrelsen har rätt och bäst vet hur vi bör förhålla oss för att vi plötsligt inte ska behöva vandra omkring som ett gäng vandrande Herrgårdsostar.

 Men stopp vänta lite här nu en smula, - oxen dricker ingen mjölk. Lejon dricker ingen mjölk. Kossan som producerar ca 50 liter mjölk per dag dricker ingen mjölk. Jo, dom alla dricker sina mammors mjölk - till dess att dom fått tänder och själva kan tugga sin mat.

 Kossan som producerar ca 50 liter mjölk per dag som är livsviktig för oss för att vårt skelett inte ska inta formen av en Herrgårdsost, hennes skelett ser inte ut som en Herrgårdsost FAST hon inte dricker mjölk och ändå kan producera den för oss livsviktiga mjölken - utan att inta formen av en Herrgårdsost.

 Vad äter kossan då som gör att hon kan producera ca 50 liter för oss livsviktig mjölk, eller kanske lantbrukaren stoppar i henne en förfärlig massa kalktabletter? 

 Kossan äter för att kunna producera ca 50 liter för oss livsviktig mjölk - gräs. Grönt gräs i mängder. Grönt gräs i naturlig form eller på ett eller annat sätt torkad. I gräset hittar kons mage all den där livsviktiga kalken som hon behöver för att producera den för oss livsviktiga mjölken. 

 Vågade tanke, tänk om vi då vi faktiskt själva har tänder att tugga med, själva skulle ta och knapra i oss grönt istället för att inta det som kommer ut ur kon efter det att hon knaprat i sig grönt? Vi kanske inte till fullo uppskattar att knapra gräs, men där finns en hel del grönsaker som vi faktiskt uppskattar att knapra i oss som alla innehåller denna mängd kalk. Eftersom vi verkligen har tänder alltså. Usch, vågade tanke. Vad ska Socialstyrelsen nu säga. . .

 På tal om Socialstyrelsen! Socialstyrelsen tänkte att det inte bara var fruktansvärt viktigt att inta denna livsviktiga mjölk fast vi har egna tänder att tugga med, Socialstyrelsen tyckte dessutom att det vore lämpligt att pimpa denna mjölk en smula. Med vitamin A. För att göra den ännu nyttigare liksom.

 Tyvärr visade det sig efter en herrans massa år av pimpande att denna A vitamin förhindrade upptaget av kalk och vid stor mjölkkonsumtion ledde det hela tyvärr till att ens skelett intog formen av en - Herrgårdsost. Shit happens. . .

 Vidare, blir järnbrist vanligare och vanligare hos unga. Då Socialstyrelsen insett det livsnödvändiga med att dricka mjölk trots egna tänder, konsumerar våra unga mängder av mjölk - trots egna tänder. Konsumerar vi inte denna mjölk får vi inte i oss den kalk vi behöver och vårt skelett kommer att se ut som en Herrgårdsost. Fast tyvärr, jättetyvärr, - förhindrar kalken upptaget av järn ur födan. Shit happens. . .

 Vilket leder till järnbrist. Himla olyckligt. Shit - happens. . .

 Det har även framkommit på senare tid att för stort intag av kalk, påskyndar åderförkalkningen. Nähä - surprise! 


 Det kanske framgått vid det här laget vad jag anser om vår livsnödvändiga mjölkkonsumtion. Och, vad jag anser om Socialstyrelsens riktlinjer, eller Livsmedelsverkets. Myndighet som myndighet. . . 

 Jag tänker verkligen helt fräckt att vi levande varelser dricker mjölk när vi är små för att vi då inte har några tänder att tugga födan med. Efter det att vi fått tänder och kan tugga vår föda själva, förlorar för oss mjölken sin betydelse som livsmedel. Det faktum att många människors kroppar efter en viss ålder slutar producera det ämne som krävs för att kunna bryta ned mjölk, alltså laktosintolerans, tycker jag kanske är ett tecken på det. Helt - fräckt.

 Socialstyrelsen och Livsmedelsverket gör väl så gott dom kan och menar väl bara väl. Efter det att jag för ett antal år sedan hade nöjet att läsa en lista över deras rekommendationer genom åren, förlorade jag dock all tilltro till dom då dom tenderar ändra uppfattning om huruvida något är LIVSFARLIGT, eller NYTTIGT - vart tionde år ungefär. . .   

 Det här är vad jag tror, och min alldeles privata åsikt. All respekt för er alla - som tycker annorlunda.


 Vänligen/Anna Lussmann 

Att våga. . .

Hörde mig själv för en stund sedan tänka; hur kan man våga skaffa tre barn - tänk om man/kvinna blir lämnad ensam med tre barn.

 Jag blev lämnad ensam med två.

 Fast stopp vänta lite här nu, hur kan man/kvinna som blivit lämnad ensam med två barn våga skaffa hästar till sina barn. . .

 Härom kvällen på jobbet kände jag att mobilen vibrerade i min bakficka. Straxt kände jag hur den vibrerade igen. Gick in på toaletten för att titta vem det var. Ett okänt nummer, och min dotter.

 Ringde upp min dotter och fick veta att hästen hon suttit på en stund tidigare hade stegrat så högt att den trillat baklänges. Med henne på. . .

 Varför har jag inte sponsrat mina barn på golfklubbor istället. Eller konståkningsskridskor. Fast stopp vänta lite här nu, barn kan ju få golfbollar i huvudet eller trilla på isen under värsta piruetten och slå ihjäl sig. Men okej då, samla frimärken då = fridfull syssla. Varför har jag inte sponsrat mina barn på frimärken. Istället. . .

 Det gick bra. Min dotter hamnade inte under hästen utan kastades åt sidan. Hon har förskräckligt ont i ryggen och svårt att gå, men hon kommer att bli bra igen.


 Vi hade tidigare en gård. I skogen. En kväll då jag jobbat ett kvällsskift och bilen äntligen förde mig hemåt, ringer min mobil och där är ett av mina barn som undrar om jag vet var hon och hennes syster befinner sig.

 Dom båda barnen hade gett sig ut på kvällsritt och nog utforskat ganska många nya skogs- och byavägar och visste inte längre var dom var. Och - undrade om jag visste det. Där fanns faktiskt en skylt just i den byakorsningen där dom befann sig. Där stod "Hanunda 7 km". Bra!

 Så jag åkte helt fräckt i den riktning där jag efter en liten matematisk övning räknat ut att dom borde befinna sig. I en by träffar jag verkligen på en man som är ute och kvällsvankar sin jakthund. Jakthund, jägare - yes! Jägare hittar, tänkte jag. Alltså stannar jag bilen och vevar ned rutan och frågar om han vet var mina barn befinner sig.

 Han visste det. Han visste i vilken korsning i Sverige det står "Hanunda 7 km". Halleluja! For dit och berättade för mina barn var dom var någonstans. Och hur dom alltså skulle ta sig hem på sina fålar två.

 Barnens skratt ekade genom skogen, jag kunde höra dom på långt håll där jag satt hemma på trappen och väntade in dom. Runt midnatt. I sommarnatten. Jag skulle förvisso straxt upp och jobba igen så jag kunde hålla mig för skratt där jag satt i natten. Där jag satt och väntade på mina vilsna skrattande barn, i natten. . .

 Kommer ihåg mina tankar och känslor från timman på trappen i natten som om det vore igår. Tankarna och känslorna att jag vill inte vara ensam förälder. Jag vill inte ha det odelade ansvaret för två barn. En gigantisk ensamhetskänsla - där i natten. . .

 Den här natten gick av stapeln för snart två år sedan. Sedan dess har jag fattat det för mig osedvanligt kloka beslutet att sälja gården och flytta till ett samhälle. Som förde med sig att våra hästar nu är inhysta i ett kollektivstall där det finns ett helt gäng med fantastiska människor.

 Det första telefonsamtalet som lät vibrera i min ficka då häromkvällen, var från en stallkamrat som ville berätta för mig om vad som hänt min dotter. Alla som var i stallet den där kvällen kom fram till min dotter och frågade hur det var fatt och erbjöd sig hjälpa. Någon skjutsade hem henne så hon slapp cykla.

 Jag kommer alltid vara ensam förälder och ha det odelade ansvaret för mina barn, men jag känner mig inte längre lika ensam. I det här nya livet finns där andra öron som hör, ögon som ser, händer som hjälper.

 Kommer aldrig glömma ensamhetskänslan från förr. Kommer aldrig sluta känna tacksamhet för att den tiden är förbi. Kommer aldrig sluta känna tacksamhet för att mitt barn inte hamnade under hästen. Kommer aldrig önska mig bort, kommer fortsätta att vara tacksam för att jag är här och nu. Här och nu där inte bara mina öron hör och ögon ser, här och nu - där andra varma hjärtan slår. . .

 För dagens tacksamhet/Anna Lussmann 

  

En ödmjukhet inför livet

Där kom ett sms i natten, ett sms där det stog -"jag vill att du ringer mig om du är vaken".

 Jag var vaken.

 Låg och tänkte igenom dagen som gått. Samtalet med kvinnan som berättat om sina sjuka tankar när hon hade cancer då hennes barn var små. Hennes som hon själv uttryckte det, sjuka tanke om att köpa födelsedagspresenter till sina barn till många år framåt ifall hon själv inte skulle vara kvar och kunna köpa dom sen, sen när det var dags.

 Låg också och tänkte på ett annat samtal, ett samtal med en annan mamma där vi bara pratat om ena aspekten. Den att hennes dotter kanske störde mig. Vi glömde prata om vad dottern också tillför.

 Låg och tänkte på olyckliga kvinnan som kommit tillbaka till stallet med sin häst efter en ridtur med blodig hov. Olyckliga kvinnan som redan var olycklig att lämna sin häst och åka på semester. Ännu olyckligare nu när hästen dessutom var skadad.

 Låg och tänkte på alla dessa känslor jag får uppleva.

 Låg och tänkte på vad mycket känslor ett liv för med sig. Lika många känslor för alla människor? . .

 Ringde upp min vän förstås. Han behövde få sätta ord på sin dag, berätta för någon. Fast han hade svårt att prata. Hans cancersjuka son hade plötsligt inte längre kunnat gå och prata och i ilfart körts med helikopter till stora sjukhuset.

 Mest känslor, att här och nu inte veta hur det kommer gå för ens son. Massa känslor. Katastrof. Föräldrar ska inte behöva uppleva att deras barn svävar mellan liv och död. Det är för mycket. För mycket - känslor. . .

 Kvinnan med "sjuka tanken" berättade för mig att hon anser sig ha behövt den där smällen, smällen med sin cancer för att börja uppskatta det hon har och att sluta ta för givet.

 Min vän med sjuka sonen har uttryckt en önskan om att han hade spenderat mer tid med sin son under hans uppväxt.

 Historia är historia och går inte att göra om eller att få ogjord. Ibland går den att rätta till dock. Ibland går det att hjälpa till dock.

 Jag kunde kontakta mamman och även ta upp dom andra aspekterna av att hennes dotter tassat in i mitt liv, aspekten; vad dottern tillför.

 Jag kommer att ta hand om hästens sår under olyckliga kvinnans semester.

 Jag kan finnas, lyssna, hålla om                                                                                            

                                                            - men jag kan inte bära någon annans sorg.

 Jag kan dra lärdom av historien

                                                              - men inte bära den.

 Där hade kommit ännu ett sms när jag vaknade. Ett sms från mitt storebarn att hon nu också fått maginfluensan (just varit uppe och tömt sitt maginnehåll) och blir hemma från skolan idag.

 Jag kan vara tacksam. Tacksam att mitt barn bara har maginfluensa. Tror jag måste gå och pussa mitt lilla (stora) kräksbarn av ren och skär tacksamhet att hon finns, och bara har - maginfluensa. . .

Den mjölkvita dimmans - land. . .

Denna väna livgivande sol. Detta väna livgivande ljus. Klockan är massor och det är fortfarande ljust.

 Varje år. Varje år denna magiska förändring. Varje år övergår vårt liv i mörker, till ett liv i ljus. Wauw, vilken lyx. . .

 På många sätt och vis. För mig, på dom allra flesta - sätt och vis. Min energi återvänder i samma takt som ljuset och det som i mörkret tedde sig en smula ogenomförbart är nu återigen värsta lilla bagatellen som lätt skuffas in under uppdrag; "lätt genomförbara under minsta kafferast". 

 För mig. Inte för alla. Fast då det här är min blogg förbehåller jag mig rätten att tala för mig.

 Där finns en liten detalj som ljuset medför. Dock. En liten detalj som jag inte helt igenom uppskattar: - VARTENDA dammkorn - SYNS!

 Råkar dessvärre vara ganska rejält allergisk mot damm, dessutom, (OCH skaldjur, vilket inte är särskilt ovanligt och ologiskt, har ni SETT hur damkvalster ser ut i förstoring? Ihhhh!) och det är som om mina ögon vidarebefordrar informationen till mina antikroppar om att nu är här plötsligt dammigt (bara för att det plötsligt råkar synas liksom - patetiskt! Precis som om det inte varit dammigt hela vintern - liksom) och jag får värsta allergireaktionen a´la nysa miljoner gånger i kvarten och ögonen geggar igen (kanske för att slippa kunna SE förödelsen, vänligt - i sådana fall. . .).

 Nåväl. Det, är inget som inte ett dyrt nässpray (för vuxna) klarar av att reglera.

 Fast har ni SETT hur fönstren då plötsligt ser ut? Alltså att man/kvinna egentligen inte ser särskilt bra ut. Asså jag menar inte i spegeln utan att där är någon slags mjölkvit hinna som hindrar man/kvinna (okej, mig. Det är min blogg och jag talar för mig själv - samt MINA fönster. Tyvärr) att se - ut.

 OCH, ovanpå gammelfarmors gamla ärvemöbel är där "något" som det skulle gå att skriva veckans inköpslista i om det inte vore så orimligt att ta med sig hela gammelfarmors ärvemöbel till affären (synd, lättare att i vårt hushåll hitta damm att skriva i, än penna och papper), OCH, fjolårets flugskitar lyser plötsligt med sin fortsatta närvaro.

 Asså stopp vänta lite här nu. Ljuset är verkligen av godo men vill jag verkligen se/veta allt det här?

 Ne. Det vill jag inte! Men, boken samt det mesta andra i kategorin "övrigt" levereras med både en fram-, och en baksida.

 Nåväl. Någonting som jag verkligen provat i omgångar och inte särskilt varmt kan rekommendera är att låta dammsugaren stå framme i sken av att "jag stod PRECIS i begrepp att börja städa bara så att du vet" - för det ser ju så ut - när dammsugaren står framme. Liksom. För då krävs det verkligen för en gnutta trovärdighet att dammsugaren inte är dammig. För då syns det ju att den stått där ett tag. Liksom.

 Sen får vi ju inte heller glömma att beakta fallrisken. Riskerar man/kvinna/barn att snubbla över dammsugarskrället och bryta lårbenshalsen/slå ihjäl sig, kanske det heller inte är så lämpligt att den står där. Och skräpar.

 Nä men där är ju lite att tänka på. Om man nu vill det förstås i dessa damm/mjölkvita fönster/magsjuke/influensa -tider.

 Jag hade inte tänkt att göra det faktiskt. Rasslade just ner till affären för att bunkra Alvedon/pressa lite feber här hemma, resten tar jag sen. Det kan verkligen hända att "sen" råkar inträffa då även mörkret på nytt råkat inträffa för det finns så mycket jag lite snabbt vill passa på att bygga om/skövla/fixa utomhus i detta magiska ljus. Men i så fall, tar jag det "sen", i alla fall. Det kommer ju liksom med all sannolikhet en ny vår. Nytt ljus. Med ny energi. När jag återigen får nöjet att beskåda förödelsen.

 Ett nytt år, då jag kanske lyckats genomföra "fler timmar per dygn åt folket". Om inte annat, kanske vi syns i dimman - den mjölkvita. . .

 Väl mött/Anna Lussmann (i den mjölkvita dimmans land)

  

Ett stycke sanning. . .

En kall januarinatt får jag det slängt i ansiktet. En sanning. Ett stycke sanning. Mitt minstingbarns sanning. . .

 "Jag finns inte ens för mig själv, hur ska jag då kunna finnas för någon annan"

 En bomb. En stor bomb. En smärtsam bomb. Smärtsam för att jag då alltså inte kunnat finnas för henne. Finnas för en av dom två viktigaste människorna i mitt liv.

 En rullgardin gick ner. Solen slutade skina. Jag skulle alltså göra ännu mer för mina barn, finnas ännu mer för dom - fast också hinna med att finnas för mig själv som jag redan nu inte hann. Ekvationen gick inte ihop. Rullgardinen gick ner. . .

 Mina barn är i vissa avseenden klokare än jag. Det är klokt att lyssna på dom.

 Har tänkt mycket på barnets sanning under det gångna året. Ibland förträngt för att jag inte orkat just då, ibland plockat fram och synat i sömmarna. Synat, och kommit ingen vart alls.

 Ser verkligen det logiska i att tanken är att barn har två föräldrar. När den ena föräldern temporärt lämnar familjen för att tassa iväg och göra något för sitt eget höga nöjes skull, finns den andra föräldern där.

 Det är så smärtsamt att det inte räcker med att göra så gott man/kvinna kan och orkar. Det är så smärtsamt att inte räcka till. Det är så smärtsamt att dygnets timmar inte räcker till. Det kan ibland vara så himla himla smärtsamt att vara - ensam förälder.

 Fast, nu är det så. . .

Beställning:

Så där ja! Då sitter alltså ytterligare en häst på mitt utgiftskonto och häckar, storebarnets häst som varit hos fodervärd i ett år återvände häromdagen till brottsplatsen. Så där ja. Hade jag någonsin tänkt få lite tid över till att sitta i soffan och pilla mig i naveln kan jag genast glömma det nu. Så där ja!

 Alltså, fler arbetstimmar beställs. Alltså fler arbetstimmar blir det ju per automatik med ytterligare en häst, fast jag tänkte betalda arbetstimmar för att finansiera kalaset, alltså.

 Samt en lottovinst på ca 17 000 i sommar när jag ska köpa hö till alla hästar.

 Så där ja, beställning på lottovinst alltså.

 Samt fler timmar på dygnet så att jag både hinner med ytterligare en häst och ytterligare betalda arbetstimmar för att finaniera ytterligare en häst.

 Så där ja, beställning på längre dygn alltså.

 Samt beställning på ett högerknä på gamla mamman som slutar göra ont så att knäet håller både för fler hästar och fler arbetstimmar. Förresten, deeeet kanske löser sig, har just skaffat ett svindyrt pulver att pilla i minstinghästen som också har ont i knä för att hon också är gammal. Hm, om häst ska ha ett tredjedels mått, undra hur mycket en gammal mamma ska ha då? Distribuerat i rivet äpple.

 Så där ja, ingen beställning på oont knä alltså, det fixar jag själv - distribuerat i rivet äpple.

 Och så var det det där med avloppet, storebarnet skulle resa bort i helgen som var och ville tvätta lite kläder. Den ljuva frågan; - Anna, går det bra om jag tvättar en tvätt? - Ljöd i mina öron. Vad svarar man/kvinna/gammal mamma på det liksom (ja inte; - Oh nej lilla hjärtat, det ilar mamman och fixar åt dig, inte ska väl du - i alla fall. . . )?

 Så där ja, ett barn som vill tvätta sina kläder (YES YES YES!!!!!).

 Den lilla självtvättande ljuva varelsen kommer dock upprusandes i trappan och ropar typ; - Anna, Anna, det är nog någon slags översvämning nere! Ja, det var det "nog". . .

 Alltså, beställer jag följande; Ett stycke fungerande avlopp (Märk väl, ett avlopp som fungerar även vid snösmältning! Alternativt, att kommuntätarkillarna kommer tillbaka till vårt lilla samhälle och tätar avloppet ordentligt/färdigt så att inte smältvatten längre tar sig in i avloppet och tar så mycket plats att vårt tvättvatten - inte får plats (Hm, det där med TV och tidningen funkade ju sist, bra att ha i bakfickan om beställningen misslyckas)).

 Ja men lite så. Fast i och för sig, kunde ju passa på att beställa längre ben också så slipper jag dra fram en stol när jag ska hämta ned attiraljer redan från ANDRA hyllan. Och rakt hår. Och generellt lite mer pengar på kontot. Och en hushållerska som sköter vårt hem och skjutsar barnen. Och att snön smälter illa kvickt (samt att smältvattnet upphör med att smita in i avloppsrören och ta plats, alltså). Och kortare arbetsdagar med samma lön. Och att någon renoverar färdigt vårt hus för det har jag verkligen inte tid med, förresten det kan ju hushållerskan göra.

 Ne, nu tog jag nog i. Reviderad upplaga; Ingen beställning på ytterligare "någon" för att renovera färdigt vårt hus, det fixar hushållerskan. Alltså - jag.

 Alltså, egentligen ingen beställning alls. Livet och tillvaron har alltid löst sig hittills och kommer att lösa sig fortsättningsvis också.

 Så där ja, ingen beställning. Jag tänkte fortsätta att ha tillit till att livet och tillvaron fortätter att lösa sig. Där finns så många vägar att välja och dörrar som öppnar sig. Tänkte ha tillit till att en dörr öppnar sig som leder ut på en väg, en väg där allt kommer lösa sig.

 Vägen mot och till - en fortsatt fungerande framtid. 

 Så där ja/Anna Lussmann 

  

Te, eller vatten. . .

En önskan. Ett mål. Om att släppa taget. Att inte låta tingen äga mig. Att inte låta historien äga mig. Men att heller inte låta här och nu, äga mig. . .

 Jag höjer min hatt. Jag bugar och tackar för mig. Inte så att jag tänkte hoppa i ån eller så, men jag äger mig. Inget annat äger mig. Vill inte klamra mig fast. Tänker inte klamra mig fast. Inget kan tvinga mig att behålla det.

 Jo. Barnen. Barnen tvingar mig inte att hålla kvar och fast men det behövs inte heller. Det räcker med att behållandet är deras önskan. Det är min önskan att släppa, deras önskan att klamra. Då klamrar vi. Då. . .

 Undrar ofta hur det kommer bli när barnen är vuxna. Om jag kommer återvända till mitt liv då. Livet där tingen ingen betydelse har utan endast och allena min frihet.

 Lovar jag något så håller jag det.

 Lovar inte så mycket längre. Behöver inte lova barnen. Dom sitter redan på varsin piedestal och dinglar med benen. För att dom är mina barn. För att dom inte är någon annans barn. För att dom inte sitter på någon annans piedestal. Just nu. Än. Dom kommer så småningom hamna på sina egna piedestaler men till dess, sitter dom på mina. . .

 Vet inte hur det ser ut på andra sidan gatan. Har aldrig varit där. Den gatan jag bodde på innan barnen kom till min familj finns inte kvar. Då, var innan. Nu, är efter.

 Några dagars studiebesök på andra sidan gatan. Eller en praoplats i alla fall. Båda barnen är bortresta några dagar. Är förvisso ansvarig för alla barnens djur och inte fri på riktigt och gör sålunda endast ett studiebesök på andra sidan gatan. Studiebesök kan vara väldigt lärorika. Studiebesök kan vara väldigt intressanta. Studiebesöket låter mig ta del av en ny värld.

 En värld jag kanske kommer att ha sen. Leva i sen. Sen när jag inte endast gör studiebesök. När studiebesöket blir på riktigt. Mitt riktiga liv då. Sen. Som jag bara kan få om jag inte klamrar mig fast i det här.

 När jag dricker ett glas kallt vatten fryser jag. När jag dricker en kopp te blir jag varm. Behöver inte vänta med att dricka te till jag flyttat till andra sidan gatan. 

 Livet på andra sidan gatan kommer bli kallare. Kallare för att barnens kärlek inte längre konstant kommer stråla med all sin värme mot mig. Te är gott. Annat varmt är också gott. Kanske jag redan funnit det där - andra. Fast utan att - klamra. . .   

Intressanta - fenomen. . .

Där finns ett du. Där finns ett jag. Vi lever våra olika liv men påverkar varandra vare sig vi vill eller inte. För att vi lever på samma jord. För att vi kanske till och med lever i samma land. Men påverkar varandra, det gör vi oavsett. För att - vi andas samma luft. . .

 Ibland när jag tänker tanken, är det redan för sent. Har jag hunnit uttrycka tanken att vad fantastisk jag är på att inte få parkeringsböter, kommer parkeringsboten inom en vecka. Tänker jag att det var fantastiskt länge sedan någon i min familj hade maginfluensa, är influensan här inom en vecka. Alltid. Slår aldrig fel. Vad jag vet. . .

 Och ibland. Verkligen bara ibland, gör jag något oförklarligt och vet inte varför och jag brukar inte göra "det" men ändå gör jag "det". Som sedan plötsligt visar sig vara min räddning. Till exempel gick jag ut och skottade bort en förfärlig massa snö väldigt extra mycket brett framför vårt hus en nyårsdag för ett antal år sedan. En timma senare behövdes denna extremt brett uppskottade uppfart - för en ambulans att vända på. . .

 Eller är det samma. Samma fenomen. Jag tänkte inte tanken; vad himla bra där inte behöver kunna vända en ambulans på vår uppfart - för att där sedan behöver kunna vända ett dylikt fordon straxt efter. Jag bara gjorde det, av någon outgrundlig anledning som vid det laget kanske bara mitt undermedvetna vet, varför. . .  

 Fast tänk om det är samma fenomen som när jag tänker tacksamhetens tanke att där inte kommer parkeringsbot eller maginfluensa till min familj. För naurligtvis förstår jag att det har absolut inget med skicklighet att göra utan endast och allena är - tur.

 Tänk - om det är samma fenomen som - endast och allena, tar sig olika uttryck. . .

 Där råkade bli 23 timmar betalt arbete dessa två helgdagar. "Råkade", för att där var en hel del sjukdom i personalstyrkan. "Råkade" igår arbeta i lag med personer som hade en ganska rejält negativ attityd. "Råkade" idag arbeta i lag med personer som inte tog någon som helst energi ifrån mig. Som hade sin energi inom sig. Som "höll upp en spegel" i våra samtal och under arbetets gång.

 "Spegeln" som sa att mina ord hade en mottagare. "Spegeln" som sa att vi nog hade ungefär samma värderingar. "Spegeln" som sa att jag bär och ansvarar för mina känslor och tankar, och du för - dina. "Spegeln" som utgjorde en gräns, gränsen mellan våra olika personer. 

 Igår var jag trött så att världen smått snurrade när jag gick hem. Idag hade mina steg kraft och mod när jag traskade hem.

 Ännu ett intressant fenomen.

 Intressant fenomenen - hur vi människor påverkar varandra och påverkas av varandra. 

 Intressant fenomen det där med att vi inte är en ö. Vad vi än tycker om det, vad vi än tycker om varandra, lever vi och andas här på vår jord. Lever, och andas - samma luft.

 Kanske - samma luft som den eller det som försöker hålla oss underrättade och förberedda - kring/på vår framtid. . . 

 

 För dagens eventuella tankeexperiment/Anna Lussmann

  

Att låta skjunka - framåt. . .

Över nedfallna träd. Över stock och sten. Faller, famlar i mossan, Stensötans poriga undersida. Underifrån. Vart bär det av. Vart är jag på väg. . .

 Vet inte. Okej så. Faller, klamrar, släpper, stapplar, får fatt - i en salig röra. Ortoligt givande och energikrävande funderande kring här och nu.

 Vad vill jag. Vart är jag på väg. Vet inte. Gör inget. Rörelsen framåt är av godo. Rörelsen.

 Okej så. Mitt liv. . .

 Framåt och mot nytt är gott och väl. Förutom dom stunder jag vill klamra och hålla kvar. Låta tiden stanna. Låta nuet växa sig till; alltid. . .

 Livet va inte statiskt. Livet förändras. Vissa förändringar kan jag påverka, andra inte.

 Stillar mig. En stund. Låter nuet skjunka in. Stillar mig så länge att nuet kan skjunka in. Sen är det åter dags. Dags för rörelse framåt. Framåt, mot min framtid. . .

 Alltså ursäkta, men jag tyckte 47-åriga människor var apgamla när jag var liten. Ursäkta hallå, vid DET (här) laget, ska man/kvinna inget längre önska utan bara vara tacksam att/om fortfarande vara utan käpp.

 Referenserna har väl suddats ut en smula sedan dess. Tack och lov.

 Jag ÄR tacksam att jag fortfarande lever utan käpp. Och, lever. Och bara har ont i lederna vissa dagar. För ursäkta hallå den där väldigt unga Anna, vi här borta på andra sidan 40-sträcket vill också och fortafarande ha ett liv. Ett liv med innehåll. Ett rikt, liv. . .

 Vad är ett "rikt liv"? Det, må väl verkligen var och en svara för sig själv. Finns det ens ett generellt "rikt liv"?

  Jag kan ibland uppleva mitt liv en smula torftigt. Jobb, hästar, laga mat, vara ledig ett alldes för få antal dagar med en hög "borden" a´la tvätt och städ och verka hästarnas hovar och mocka hagen och inte tvätta bilen för det är överreklamerat. För att straxt återgå till att återigen jobba. Alltså, ett sådant där jobb som genererar i pengar.

 Men jag har valt det. Valde inte att vara änka och ensam förälder, men jag har valt bort relationen med en man. Jag har valt bort fritidsintressen för att jag valt att finnas till hands för mina barn och deras intresse, hästarna. Ett val. Ett medvetet val.

 Ligger där emellanåt mellan nedfallna träd och famlar i mossan. Men jag har faktiskt valt det. Jag har inte valt att vara utan käpp trots min ålder, men jag har valt att vara tacksam för att benen fortfarande bär. 

 Där finns mitt liv som jag lever och där finns ditt. Vi valde. Vi valde kanske olika. Där finns de omständigheter att förhålla oss till som aldrig var vårt val. Men där är vi. Med våra liv. Med det som vi valt och det som vi inte valt.

 Hoppas din mossa också är - mjuk. . .

 För "mjuk mossa åt folket", just idag/Anna Lussmann

Elaka gamla åkerspöke!

När jag blir stor ska jag bara tänka snälla fina tankar om alla människor och inte ens en endaste liten ful eller elak tanke om någon. Någonsin. Lovar. Cross my heart. Swear to God. Att - det inte kommer funka. . .

 Ibland, verkligen inte särskilt ofta, men ibland - blir jag rysligt otrevligt bemött. Som till exempel för ett par veckor sedan när jag och mitt minstingbarn stog i kön i en matvaru(okej, på Ica, men jag tänkte inte göra reklam för dom för det är dom så himla duktiga på själva)butik.

 Jag och barnet var i alla fall djupt engagerade i en diskussion kring något som vi båda tyckte var rysligt intressant. Och engagerande. Så då märkte liksom inte vi riktigt att damen före oss visst inte lagt upp precis alla sina varor på bandet (hon var nog typ världsmästare i långsamhet, dessutom). Så vi råkade nog lägga på våra apelsiner på bandet innan hon tyckte det var lämpligt. Då blev hon jättearg. Hon vänder sig mot mig och snäser något som jag genast beslutade mig för att förtränga av hänsyn till min självkänsla.

 OUPS!

 I sådana lägen blir jag först lite skamsen. Usch, hemska gamla förtappade kvinnostycke till jag, jag borde genast hoppa i ån med fickorna fulla av stenar. Detta, är första fasen!

 Fast efter ett tag infinner sig en annan känsla, steg två, en lite mer "stopp vänta lite här nu"- känsla. För stopp vänta lite här nu, jag kanske inte alls borde skämmas resten av livet eller kasta mig framför tåget bara för att en dam tyckte jag var lite snabb med mina apelsiner där en runda. Kanske. Liksom lite av ett tankeexperiment och kanske en smula vågat men jag kanske inte är alltigenom ond, TROTS det där med apelsinerna.

 Sedan kommer vi då till steg tre. Steget jag tänkte hoppa över sen när jag blir stor. Stor och klok och med en eller flera änglars tålamod. För det är här i steg tre som jag flippar ur och tänker fula tankar typ; Hördu ditt gamla elaka åkerspöke haru käka citron till frukost och aldrig haft en hel leksak i hela ditt liv i kombination med alldeles för få karlar, etc. . . ("etc", står här för icke rumsrena ord som redan var för sig inte är rumsrena och ännu mindre rumsrena ihopsatta till meningar, under rubriken; "etc")

 Det är också i detta steg tre (som jag sen ska sluta med när jag blir stor), som jag känner att mina käkmuskler spänns, som om jag verkligen skulle väsa dom där icke väl valda orden mellan sammanbitna tänder. Fast det gör jag förstås inte för det vore ju väldigt oartigt.

 Så det här måste jag verkligen sluta upp med. Förstås. Allra senast när jag blir stor. För det är verkligen inte artigt att tänka fula tankar om folk.

 Fast stopp vänta lite här nu, vem var det som var oartig - egentligen? Svindlande tanke. . .

 För dagens extremt oartiga tankar/Anna Lussmann

Statiskt. . .

Tiden stod stilla. Det gjorde den naturligtvis inte, men det kändes så. . .

 I fyra månader fick jag ligga så blickstilla jag bara kunde. Blickstilla för att inte främja värkarna som ville driva ut mitt storebarn redan i fjärde månaden. Ligga blickstilla och skräpa i fyra månader och räkna kvisthålen i takpanelen. . .

 När det bara var en månad kvar till beräknad nedkomst, fick jag resa mig ur min liggaochskräpaställning och börja leva igen. YES!

 En vecka ÖVER beräknad nedkomst och inte minsta lilla tecken på att den lilla längre ville komma ut, besteg jag ett berg. Det funkade. När jag kom hem gick vattnet och jag fick äntligen fara till BB för att få träffa mitt lilla barn.

 Trodde jag ja! Vid det laget hade den lilla hunnit ändra sig och hade inte alls längre för avsikt att titta ut (lite purken kanske, passade det inte när hon ville, fick det allt lov att vara).

 46 timmar senare skar dom upp min buk och plockade ut det lilla barnet. Om 10 timmar är det exakt 17 år sedan. 10 timmar och 17 år sedan storebarnets pappa fick ta emot henne i sin famn och jag fick äntligen - sova.

 Fast bara lilla stunden där på operationsbordet medan jag blev uppkottad och ihopsydd, sedan förväntades jag vara överlycklig över mitt lilla barn. Naturligtvis var jag det, men efter två vakennätter höll sig lyckan inom gränser och sömnbehovet skrek på mig att lyssna.

 Det, var början på min karriär som trött. Konstant trött då bebis inte var konstant trött. Nattetid. . .

 Där fanns en tid då jag trodde livet alltid skulle fortsätta så. Det fanns en tid jag trodde var statisk, att jag alltid skulle ha två små underbart gulliga ungar som tog all min tid och sömn. Att vi alltid skulle leva som vi gjorde då. Att vi alltid skulle ha det som då.

 När mitt storebarn fyllde nio år, slog det ner hos mig som en bomb - om lika många år som jag haft flickebarnet i mitt liv, är hon vuxen. För livet är inte statiskt. 

 Bomben var av godo. Bomben reulterade i att hur jobbig tillvaron än är, hur mycket tid och energi mina barn än behöver, vet jag att det är här och nu. Här och nu är inte statiskt. Här och nu är här och nu och varar inte för evigt.

 Jag har alltid uppskattat mina barn extremt mycket. Bomben förde med sig att jag uppskattar dom ännu mer, insikten att detta mammaliv inte varar för evigt har gjort att jag tar ännu bättre vara på tiden.

 Den tredje och inte heller oviktiga följden av bomben - då barnen växer upp för att bli vuxna, måste dom också få göra det. I fred. Att släppa taget och låta dom ge sig iväg. Iväg på små äventyr och resor som blir större och längre. Gott och väl, så. . . 

 När minstingbarnet kom till vår familj och mamman helt plötsligt blev ganska rejält upptagen på annat håll, fick storebarnet en fantastiskt relation till sin pappa. Pappan som tagit emot henne där vid operationsbordet när mamman passade på att tjyvsova en runda. Pappan som bestämde vad hon skulle heta för att hon såg ut som en sådan. Pappan som älskade sin unge hjärtligt och innerligt.

 Där är några dagar varje år som vemodet anfaller mig bakifrån. Barnens födelsedagar är sådana dagar. För att han som tog emot barnen när dom föddes för att jag låg och skräpade på ett operationsbord när dom föddes, han finns inte mer.

 Pappan till mina barn som tagit emot barnen i sin famn när dom föddes, dog i min famn för drygt sex år sedan. En blåsig oktoberdag för drygt sex år sedan sänker barnen och jag ned hans urna i marken. Livet är verkligen inte statiskt. . .

 Fast det är inte vemod heller. Imorgon är den här dagen historia. Imorgon kommer jag med all sannolikhet att tänka tillbaka på den här dagen med glädje och tacksamhet. För denna dag ser ut att bli full av familj och vänner. Dagen kommer med all sannolkhet bli full av skratt och glädje.

 Jag kommer att vara tacksam. Tacksam över att så många fina människor finns runt oss som bryr sig så mycket om oss, att vi kan fylla vårt lilla hus med så mycket glädje. Fast förstås allra mest tacksam över denna underbara varelse som kom till min familj idag - för 17 år sedan.

 Vemodet utesluter inte glädje. Sorgen utesluter inte tacksamhet. Dom finns där allihopa, alla dessa känslor. Det är helt okej så, mitt - liv. . . 

Genau so´ne blödi Schwachsinn!

Was söll das ganze? Wieso muesch du umbedingt und immer so´nes Teater mache? Häsch du wierklich nüd besser z´tue? Ne, Ha´n ich nid. . .

 Där var och är och fanns ett fantastiskt språk jag levde i och med i 13 år. Där finns i detta språk underbara tolkningar och liknelser och talesätt och uttryck som svenskan saknar. Eftersom jag vet att uttrycken finns, saknar jag dom i mitt modersmål och här och nu. Hör dom ofta i mitt huvud.

 I det land där 70% av befolkningen talar detta språk, är bergen skyhöga. Och vackra. Låglandet ligger 700 m över havet och är trots sin lågmälda profil även den, med våra mått mätt underbart hög och bergig.

 Att bo i annat land är ett intressant fenomen. Det sägs att ingen är så svensk som utlandssvenskar och det stämmer nog, värsta patrioterna. På håll. Vi svenskar där borta på andra sidan gränsen får ett annat perspektiv på Sverige då vi där borta på andra sidan gränsen plötsligt har något att jämföra med. Sverigelivet är inte längre normen och annat och annorlunda stoppas in i värdingskvarnen och den svenska moralen får tillfälle att synas i sömmarna. Sverige kanske inte är så dumt ändå - i jämförelse och instoppat i moral- och värderingskvarnar. . .

 Intressant. . .

 Jag födde våra barn i detta främmande land. Jag lärde mig större delen av landets språk av en man. Min man. Det finns i Sverige ett sjukhusspråk. Man/kvinna säger inte på sjukhus att man måste kissa eller spy, man/kvinna kallar företeelserna allra ödmjukast för att kasta vatten och att kräkas. Viktig information/att veta de korrekta uttrycken på främmande språket för dessa företeelser då kvinna ämnar gå att kasta vatten/barn på sjukhus. Eventuellt även kasta maginnehåll någonstans då barnafödande ofta inte bara innebär att själva barnet kommer ut ur kroppen.

 Vi flyttade flera gånger i främmande landet. Då jag blev på smällen/gravid hade jag en mycket sympatisk granne som jag bad lära mig de korrekta uttrycken för att kissa och spy. Hon hade nog inte varit utanför kommungränsen och tyckte nog min önskan om upplysning i ämnet var en smula udda, men jag visste verkligen vad kissa och spy heter på riktigt när det bar av till sjukhuset för att få ut barnet.

 Tack och lov. Behövdes. . .

 Våra barn har dubbelt medborgarskap. Deras far var född och medborgare av landet där barnen föddes, alltså fick barnen per automatik landets medborgarskap. Helt problemfritt. Förutom sedan vi bor i Sverige och ursprungslandet en gång om året vill ha information om barnens nuvarande adress och bekräftelse på att dom fortfarande lever.

 I min förra kommun kände jag bruden i receptionsluckan hos kommunen. Hon skrattade gott varje gång kluckandes och konstaterade att det gångna året gått fort, stämplade mitt papper och jag/vi kunde fortsätta våra liv ytterligare ett år helt problemfritt trots dubbla medborgarskap.

 Japp. Näpp. Ny kommun. Nya regler/ny person i receptionsluckan hos kommunen. Nä men såååå himla enkelt är det naturligtvis inte att någon på kommunen bara kan sätta en stämpel fattar jag väl! Ne. Fattar jag inte, har gått bra i alla tider och vari består problemet när väna receptionsmänniskan bara kan titta i registret att mina barn lever och var dom är folkbokförda och stämpla att så är fallet. Väl. Typ. Har det alltid varit tidigare. Liksom. . .

 Nä men lilla gumman (jag), klapp på lilla huvudet (mitt) och det förstår jag väl att det inte är så enklelt. Fattar jag väl! Ne. Fortfarande inte. Sorry. Inget har varit särskilt enkelt sedan min man dog men just det här lilla momentet har faktiskt varit det. Hittills - i min förra kommun.

 Fast lilla gumman (jag), DET är faktiskt historia och fattar jag inte vikten av det här och hur stort det här är och att jag därför behöver uppsöka Notarius Publicus i stora staden för att få stämpeln på att mina barn lever för att det här är så viktigt och stort så att aldrig att det där landet långt borta skulle acceptera mindre än Notarius Publicus. Ha!

 Jo. Faktiskt. Alltid. Hittills. Hittills har dom alltid accepterat slappa/bleka stämpeln från kommunen och det är faktiskt precis det dom frågar efter också, kommunens intygande och stämpel på att mina barn lever och bor där dom bor (Gamla mamman kaksade upp sig en smula där). 

 Bredvid han kaksiga besserwissernissen i nya kommunreceptionen stog där en vän varelse som plötsligt började stamma att hon ringer nog halt han Bosse på Familjerätten för att höra sig för. Och jo, han Bosse på Familjerätten kunde allt träffa mig om två veckor. Om två veckor var idag. Bosse var en synnerligen sympatisk typ som tyckte mitt problem var synnerligen ringa till skillnad från hans normala arbetsuppgifter/problem samt besserwissern. Bosse var van vid större/riktiga problem. Bosse visade sig kunna stämpla mitt papper utan problem och tyckte själva slappa/bleka stämplandet inte var något problem i världen.

 Nu är stämplade papperet på väg till det land där mina barn föddes. Det land där man inte kissar och spyr utan Tuet Wasser löse und ärbräche.

 Många år sedan. Många år sedan jag hade nöjet att tala språket, Aber ich finde´n immer no dass so´nes Teater über so wenig - isch enfach so´nes blöd- und schwachsinn. Die Schwede, sind halt nid ganz - normal . .

 Für de Schwachsinn grad Hüt/Anna Lussmann

Känslor - i regnbågens färger. . .

 Vem torkar mina tårar när detta nu, detta liv - känns mig så övermäktigt att tårarna flödar. Flödar, av en orsak bara tårarna vet. . .

 Vem torkar mina tårar. Mina tårar som flödar av orkeslöshet då arbetsdagen varit för lång. Utmaningarna varit för många. Dagen innehållit för mycket. Sömnen alltid är för kort. Och - bildörrarna frusit fast.

  Orkar inte vill inte vet inte. Vet, vill och kommer att orka. Vet att det är så, egentligen. Men inte när axlarna är blytunga av för lång dag och för mycket att axla. . .

 Välsignar egentligen tårar. Alternativet till tårar blir lätt aggression. Aggression är av ondo. Aggression ger ångest om aggressionen ges utlopp på stackars oskyldigt offer vilket lätt blir fallet. Tårar är bättre. Tårar lättar på trycket, utan ångest. . .

 För mycket snöstorm. För tidiga mornar med för mycket snöstorm med fastfrusna bildörrar och vandringar till jobbet. I snöstorm. För mycket barn som på grund av snöstorm inte kommer till skolan. För mycket fastfrusna bildörrar så att jag inte kan hjälpa barn till skolan. För mycket jobb så att jag inte har tid att tina bildörrar för att ta mig in i bilen och hjälpa barn till skolan. För mycket snöstorm. För mycket jobb. För - mycket. . .

 Vet att det kommer andra tider. Vet att det här händer nu. Nu, går över. Vet att mina tårar kommer att torka. Vet att solen åter kommer att skina. Välkomnar väna livgivande sol att återvända. Välkomnar solen och dess värme som kommer att torka mina tårar. . .

 Mina tårar flödar av för mycket. För mycket jobb. För mycket på jobbet. För mycket känslor på jobbet. Jag uppskattar känslor. Jag välkomnar känslor. Känslor är av godo. Jobbet genererar dessutom i pengar vilket också är av godo. Pengar jag behöver för att köpa varor och tjänster. Jobbet är alltså alltigenom av godo.

 Sedan fortsatte tårarna glatt att flöda. När jag vandrat hem genom snöstorm, bytt till stallkläder, fixat stallet och återigen vandrat hem genom snöstorm - upptäckter jag att mina söta snöstormsbarn hade städat mitt sovrum och bytt mina lakan. Då flödade mina tårar åter. Av tacksamhet. Tårar av tacksamhet gör inte ont. Tårar av tacksamhet värmer. Liksom solen värmer. . . 

 Jag har berikats med ett jobb som både genererar i känslor och pengar. Jag har berikats med ett liv som både genererar i tårar och tacksamhet. Jag har berikats med ett liv som innehåller alla beståndsdelar.

 Just denna dag blev till slut för mycket och lät tårarna flöda i flera av regnbågens färger. Regnbågen är vacker. Regnbågen innehåller alla färger som finns. I regnbågens alla färger ska jag be att få finnas. Få finnas, och glädjas. Få finnas, och ibland få gråta. . .

 Med en torkad tår på kinden/Anna Lussmann

Äldre inlägg