Brinner, glöder, molnen är täta och regnet ett faktum. Bra, kanske regnet släcker elden, önskan, den önskan som finns, önskan om att min familj ska må bra. . .

 Skulle vilja skrika och slåss, vet inte med vem. Min önskan så stark, önskan om att mina närmaste ska välja ett bra och kärleksfullt liv, inte ett destruktivt. Kan inte välja åt någon annan, kan bara önska och hoppas. Och ligga sömnlös om nätterna, önska - och oroa mig. . .

 Var finns sömnen, var finns återhämtningen. Vi får inte ta semester helger för chefen då vi faktiskt besitter ett önskeschema fast som i realiteten inte fungerar men som fortfarande kallas önskeschema - och därför ska vi lägga in flera timmar under veckorna för att kunna vara lediga helgen, men vad händer då med återhämtningen. . .

 Kämpar, gnor. På arbetstid och på fri tid. Kämpar och gnor för att få ihop livet, det livet - som blev mitt. . .

 Vilket ingalunda i min värld betyder att Du kämpar mindre än jag, vi kämpar på olika håll och på olika sätt, och allra ödmjukast är min kamp ingalunda större än Din, bara annorlunda - för vi lever olika liv. . .


 Storleken på min familj har ändrats radikalt de sista fyra månaderna. Storebarnet blev vuxet och flyttade tillsammans med världens bästa kompis, till stora staden. Minstingbarnet bor mest hos sin pojkvän, huruvida det är bra, - tvistar dom lärda. Hästmängden i familjen har reducerats från antalet tre, till antalet en. En älskade vän blev en Ängel och flyttade till hästhimlen (förbannades jävla fånghelvete, Du slår och tar som Dig önskar, - avskyr Dig av Hjärtans Lust!!). Liten Dianaflicka flyttade tillbaka till sin rättmätige ägare.

 Jag finns här i detta nu och mitt stora och enda åtagande större delen av min fritid, är en av mitt storebarn - ärvd, häst. Älskar denna häst omåttligt. Den lojalitet och tillgivenhet dessa gigantiska djur visar oss människor, är fantatisk och obetalbar. Det förutsätter naturligtvis att lojaliteten är ömsesidig, fast det är självklart - han är min vän, samt, beroende av mig.


 Min kära söta lilla mor fyllde 75 år i förrgår. Jag skulle befunnit mig på värsta familjekalaset i hennes sommarstuga i Småland idag. Orkar inte. Orkade inte, måste bara få vara hemma och vara, vara i stallet och bara vara hemma och bara vara, bara vara - i stillhet och tystnad. . .  


 Min älskade och söta lilla mor. Jag vet att Du alltid gjort Ditt bästa och det Du trott på. Det glädjer mig omåttligt att Du större delen av tiden mår så bra och har ett så vackert liv. Du gav mig livet och Det kommer jag alltid vara Dig evigt tacksam för. Önskar Dig allt gott, nu och i all evighet. . .

 (Inte för att min söta lilla mor någonsin kommer att läsa det här, men det känns bra för mig att ha fått printa ned orden. Jag har dock sagt dom till henne, hon - min allra som käraste lilla mor. . .)

 

 Till viss del "möblerar vi våra rum" som vi önskar och vill. Till viss del, bara händer livet och ödet som står utom vår kontroll. Till viss del, är det kanske fint och vackert så, det som står utom vår kontroll - kanske vi då handlägger mer med hjärtat, än med hjärnan.


 Har ingen lösning, har ingen koll. Vi gör alla så gott vi kan. Vi kan och orkar bara det vi kan och orkar, önskar ingen ska behöva ha ångest eller anse sig sämre då "det" ibland brister, blir för mycket. Kan vi inte bara enas om att ses där på andra sidan, eller på den här sidan. Vilken sida vi än må mötas på - Väl mött - där/här - i livet!


 För dagens här eller där/Anna Lussmann