Nä men en gnetar ju på. Tjuren vid hornen och trynet i backen och kör på. Hårt. För allt vad hornen håller. Såklart. . .

 Ovanligt mycket sjuk. Kan en ens ha/få magsjuka två gånger inom loppet av tio dagar. Tydligen. Feber och magkramper och sover, sover, sover och sover lite till. Kanske det, som var meningen. . .

 Det blev inte som jag önskade, som jag ville. Smulan hade fått ett fantastiskt liv där men det var inte meningen. Stora käppen i hjulet och käppen sitter och häckar där den sitter. Ett ego kan vara så stort att inte ens omtanken om annan levande varelse spelar roll. Tragiskt, mycket tragiskt. Allra mest tragiskt då det drabbar en liten levande varelse. Vanmakt möter frustration och uppgivenhet då jag inser att jag inte längre kan påverka lilla Smulans liv. Sorg. . .


 Sommaren tågade in ännu en gång. Det har hänt förut och som alltid tågar den in lika plötsligt och gör mig alldeles mållös. Hur kan det plötsligt vara så grönt, så ljust, så vackert, så fullt av ljud. Somnade i nattas till ljudet av Näktergalen. Snart börjar Rördrommen trumpeta sin ensliga sång - för att locka till sig en partner, för att få förmera sig, för att få pollinera sig. Under dessa magiska sommarmånader säkras bestånden, dess överlevnad.

 

 När livet var som värst, då när livet egentligen bara handlade om överlevnad, tänkte jag att jag egentligen bara behöver överleva till barnen blir stora och kan ta hand om sig själva. Tack och lov har upplagan reviderats sedan dess. Jag överlevde då när Lusy inte överlevde och jag har börjat försöka öva mig i att leva istället för att överleva.

 Ett barn utfluget liksom svalungen i augusti. Det andra har också skaffat sig ett liv och är typ aldrig hemma. Mamman har lärt sig laga pulvermos (smakar verkligen bara "sådär" men går jäkligt snabbt) för snabba måltider mellan stall och jobb/jobb och stall. En försiktig tanke dyker upp, tänk om livet skulle börja innehålla mer än bara jobb och stall/stall och jobb. Oj. Svindlande tanke. . .

Den ena hästen, den av min dotter ärvda hästen blir kvar hos mig. Den andra, den som jag inte äger, kommer att återvända till sin ägare. Vet inte riktigt hur jag kommer överleva utan henne men då livet med två hästar och inte längre något barn att hjälpas åt med i stallet återstår, har livet med två hästar återgått till att handla för mycket om ren och skär överlevnad. Vill inte bara överleva, vill leva. . .

 

 Ser inte ofta filmer för jag inte tycker om att titta på TV för att jag lever mig in för mycket i det som visas och mår då inte bra. Fast ibland har det hänt, då när barnen bönat och bett att jag ska se film och äta popcorn med dom. Då när barnen redan sett filmen och "Annaokejat" filmen, när dom redan vet att det är en film jag kan se utan att må dåligt. I en sådan film säger en mycket klok gammal man till en yngre kvinna som berättar för mannen om sitt miserabla liv - att hon ska vara huvudpersonen i sitt eget liv. 

 Meningen etsade sig fast i mitt minne; "vara huvudpersonen i sitt eget liv". Wauw! Naturligtvis! Som ensam mamma och som hustru till dödssjuk man, har det verkligen inte varit möjligt eller meningen, men nu då? Ett barn vuxet och utfluget och det andra barnet med egna vingar som för det mesta också bär. Nu då, skulle jag inte kunna bli huvudpersonen i mitt eget liv nu? Jo. . .


 Återta rodret, lämna hornen åter, lämna dom till tjuren som behöver dom på riktigt. Genomför förändringar som gör ont, förändringar för att kunna leva, inte bara överleva. Livet är inte en film, den går inte att se igen, ta huvudrollen Anna, huvudrollen - i ditt liv. . .  


 Väl mött/Anna Lussmann