Det har aldrig tidigare varit strömavbrott på mitt jobb, men nu är det det, just strömavbrott. Jag arbetar denna dag, denna min sista magiska dag på en avdelning som befinner sig på andra våning. Hör en duns, rusar dit, jo, en person har ramlat ihop på golvet och kan absolut inte ta sig upp från golvet själv, har dock tack och lov, inte gjort sig nämnvärt illa. . .

 Skuttar ned för trappan och till medicinrummet för att hämta akutselen, tillbaka upp för trappan och bort till glashuset för att hämta lyften. Fast lyften är inte där. Lyften har (tydligen) flyttat ned till nedre botten där den behövs bättre. Hm. Och hissen fungerar såklart inte då det är strömavbrott. Att försöka kånka upp lyften för trappan vore lika ergonomiskt oklokt som att försöka få upp den stackars personen från golvet med enbart mänsklig kraft. Hm.

 Vem har på fullaste allvar menat att tillvaron är enkel (förutom för förmögna människor med personal som löser problemen i samma hastighet som problemen uppstår, fast just i det här läget var det dessvärre jag som var själva personalen (som förväntades lösa problemet)).

 En timma senare har jag löst uppgiften samt fyllt i alla tänkbara fallrapporter och alla andra upptänkliga blanketter för/i statistikens tjänst och trodde sålunda att jag därmed var avpolleterad från tjänst i två välbehövliga semesterveckor. Men nä. Vem har på fullaste allvar menat att tillvaron är enkel eller semester infaller som planerat. För:

 Administrationen hade råkat boka två stycken vikarier denna magiska afton som båda saknade erforderlig delegering att administrera läkemedel till våra boende. Hm. Stannar alltså ytterligare en stund (av min semester) för att rassla runt och dela ut medicin och en än gång önska våra boende en angenäm tid utan mig.  

 Äntligen är strömmen tillbaka, samt den lilla söta vikarien jag skickat till chefen för att upplysa honom om att åtgärd behöver vidtas för att rädda denna afton (så att jag kanske skulle kunna få gå iväg på semester/jag skulle kunna hinna ha en smula semester innan jag förväntas återvända till brottsplatsen). Då strömmen (samt lilla söta vikarien) är tillbaka och jag dragit på varmluften på "full" i ugnen för att kunna värma kvällens middag till våra boende - kunde jag raskt konstatera att ugnen lite snabbt - slutat fungera. Belamrar mig sålunda med diverse kantiner och går iväg för att ragga fungerande ugn i huset. Hittar en. Informerar all berörd personal om vad jag "ställt till med" i frågan "varm mat till våra boende på övre plan", går sedan ned i kulverten för att byta om till mina semesterkläder.

 På väg ut ur huset till min semester, träffar jag på chefen. Han frågar hur jag mår (är han verkligen rätt person att ventilera detta ämne med?). Säger inte mer än att jag fixat medicinerna men glömde nog tyvärr nämna detaljen; trasiga ugnen. Sen gick jag ut till min bil. Ryggen värkte. Handlederna värkte. Knäna värkte. Hm.

 Tog febern när jag kom hem. Hm. Förklarade ju varför hela jag gjorde ont. For upp till stallet och tankade hästdoft. Och semester. Det hela gick av stapeln igår.

 Känns verkligen bara "sådär" att börja semestern med att vara sjuk, fast förkylning, feber och ont i kroppen - går över. Och nu har jag verkligen semester på riktigt. På mitt schema hela denna vecka står det; "sem". Samt på nästa vecka. Lyx!

 

 Tänker och tror att våra erfarenheter har stor betydelse för hur vi uppfattar en situation. Våra erfarenheter är var och ens synnerligen privata angelägenhet och kanske något vi önskar hålla för oss själva, verkligen upp till var och en. Jag tror det är ca åtta år sedan jag var ledig mer än 16 dagar i följd, och dessa kommande 16 (ne, 15 kvar) jag har semester och inget inplanerat, känns osedvanligt lyxigt. Gillar denna lyx, den är lyx för mig. 


 Vi gnor där på botten ibland. Trampar kvicksand eller tuggummi och kommer inte vidare. Simmar i motström eller trampar vatten och luften, livet, är där ovanför. Oss alla, önskar jag en angenäm tid av återhämtning. Er alla, önskar jag en tid av återhämtning. Denna magiska tiden av svensk sommar - önskar jag oss alla kunna hämta kraften åter, den kraften vi behöver när svenska sommaren övergår till mörker. När kanske livet - övergår i mörker. . .


 För dagens välgångsönskningar/Anna Lussmann